269 den älskvärda Florinna, och muntligen ge henne viss*) och bestämd underrättelse om Amundi belägenhet samt den närvarande ståndpunkten af de båda älskandes förhållande; men att han ankommit först dagen efter hennes hyllnings-fest (för ett par dagar sedan), samt hört af Cyprino, hvilken följt henne ett stycke på vägen, att hon redan natten efter denna högtidlighet afrest med ett skepp, som Cyprino anskaffat och besatt med pålitligt manskap, men ensam och förklädd, samt ämnade på detta vis till fots begifva sig till Antiochia. I grunden är Deolätus objective nöjd med denna hennes handling; den vittnade, att hennes kärlek ännu vore lika ung och ren, och ju mer Amundus och hon på ömse sidor öfva sig i att våga, lida, samt förtrösta blott på Gud och sin dygd, ju mer klar och glänsande skall evigheten af en sådan kärlek utveckla sin heliga prägel. Deolätus har af Lila hört föreläsas orden till vexelsångerna vid hyllningsfesten ; de voro af Troubadouren, och Deolätus ger dem betydande loford. Troubadouren tackar blygsamt, men yttrar sig dock hysa stort misstroende till sina krafter, som hindrade honom från att försöka dem i några större kompositioner; samt bönfaller hos Deolätus, såsom en vis och i konsten utlärd man, att förklara honom den egentliga hemligheten af poeternas yrke, och om han kan drista sig hoppas att någonsin ur förgården komma in i sjelfva templet. Deolätus svarar sig vara med fägnad beredvillig att öfver detta ämne säga honom hufvudsumman af allt hvad han sjelf derom vet, samt föreslår honom att under detta samtal gå upp och ned på strandgatan längs efter hamnen, emedan man der öfver sig har de höga almarna, genom hvilkas lummiga kronor den nedgående solens strålar angenämt bryta sig, och tillika den sköna utsigten åt det hvilande hafvet och de sakta flaggande skeppen. Då Troubadouren lifligt bejakar detta förslag och säger, det han önskade att oupphörligt få njuta ett så dyrbart sällskap och höra undervisning ifrån Deoläti läppar, frågar denne honom, om han ej har lust att nästa morgon med honom inskeppa sig till Syrien; det är af synnerlig vigt för en poetisk konstnär, att ej i sin ungdom bli beständigt sittande hemma vid fåderne-spiseln, eller dväljas inom en viss sluten krets af menniskor, seder och nejder; han bör se sig om i verlden, utvidga sina begrepp och rikta sig på åskådningar m. m. Deolätus fortfar, att han redan fattat för Troubadouren (Mastar Ale-ard) hela en broders tillgifvenhet, och erbjuder sig, så snart all oreda vid Syriska hofvet hunnit bringas i ordning, att bli hans sällskap och ledsagare på en förd kring Mindre Asien, Egypten, Grekland och Italien, hvilken ej kunde annat än bli för honom personligen lika angenäm, som *) Cjprino's tidning, ined hvilken han gjorde Florinna frisk, rar dock i sig sjelf blott en (ehuru sannolik) förmodan att Deolätus lyckats i sin plan; närmare och bestämdare underrättelser hade sedan ej ankommit.