270 nyttig och fruktbringande för hans konst. Troubadouren tackar honom väl för hans anbud, men på ett temligen förvirradt och förläget sätt, samt drager dervid ovilkorligt en djup suck, under det han tillika blickar vemodigt upp åt ett fönster af en på sidan af gatan befintlig hög byggning. Deolätus märker det, och fortfar, låtsande om ingenting: «För dina år och omständigheter, med det brinnande begär, som hvarje yngling af fantasi har att pröfva sina vingar på en flygt omkring jorden, svarar du beundransvärdt lugnt på mitt förslag! Det är visst en gud, som nu ingjuter i ditt bröst denna lika oförmodade, som vackra hofsamhet och betänksamhet; jag skulle nästan tro, att det är den gud, som Plato kallar Vingarn, om jag ej visste att han framför alla andra älskar rosor; men dig synes han icke bevinga!» I detsamma ser Deolätus på honom, och finner honom starkt rodna öfver hela ansigtet. - «Dock hvad ? fortfar han, skulle det verkligen vara så? och förtjenar jag att du fördöljer det för mig? Är ej kärleken skaldens första inspiration? och kan du väl berätta mig något gladare, än att du funnit redan någon synlig sångmö?» - Troubadouren svarar, att så väl Deoläti stränga, allvarsamma yttre, som de omotsägliga grunder han anfört för nyttan af Troubadourens bortresa, tillslutit af förlägenhet hans mun; Troubadouren hade ej förmodat, att hos ett redan så öfverjordiskt väsende finna ett så vänligt deltagande för ungdomens svagheter. - Deolätus försäkrar honom, att också han är tillgänglig för den jordiska skönhetens makt, att han sjelf icke längesedan varit ung, och att, hvad hans möjligtvis något hårda, kalla och tillslutna yttre angår, borde Troubadouren påminna sig, att de vulcaniska bergens toppar äro kala och kalla, ehuru de icke dessmindre sprutade eld. - Troubadouren börjar nu med hänryckning beskrifva honom sin kärlek, och huru den begynte; huru han en dag gick på gatan, och såg en gudomligt skön flicka leka i ett öppet fönster med en dufva, som ändtligen flög ifrån henne och ut; huru den sköna skrek och oroade sig; huru dufvan satte sig på hans hand, och huru hans återbringande af dufvan till den gladt rodnande sköna var första begynnelseri till deras bekantskap m. m. - Deolätus prisar honom lycklig, som funnit denna ljusa, glädtiga, rosenprydda ingång till Poesiens land, och uppmanar honom att gå den modigt framåt; säger honom tills vidare ingen annan undervisning öfver väsendet af sin konst behöfva, än att han aldrig må glömma, det all jordisk skönhet är en blott sinnebild af en högre, i förhållande till hvilken den i sig sjelf ej ägde mera realitet, än regnbågen till solen; att äfven den renaste kärlek till den värdigaste sinnebild blott såvida förtjenade att förheriiigas genom skaldens konst, som. den gjorde nytta af trappsteg på Mmmelsstegen till den kärlek, hvilken under alla skepnader blott älskar det eviga och sjelf är det Eviga, omfattande hela lifvets omkrets med