271 klar åskådning och förädlande ljus; att han, uttryckande i ett melodiskt Språk) samt framförallt med den enklaste naturlighet i styl och ton, dessa så sanna, oskuldsfulla och ädla känslor, skulle lätt hinna det högsta mått af poetisk konst, som för hans ålder vore tillgängligt, X>ch^att han redan vore på den närmaste vägen dertill. - Troubadouren vågar nu bekänna, att han sjelf också tycker, det åtskilliga af hans sånger i deras slag äro så goda, som de möjligtvis kunna göras; att hans vänner och folkets bifall öfvertygat honom, det denna lycksaliga sjelfkänsla dock ej åtminstone till alla delar är inbillning: men att såväl han, som hans vänner och alla bland folket med sinne för dylika ting begåfvade, så ofta någon af Deoläti sånger förelästes eller afsjöngs, måste genast erkänna, att i dem vore förborgad en viss obegriplig högre och djupare kraft, som magiskt trängde in i själens innersta rymder, grepe hjertat vid dess rot och på engång ansloge alla dess strängar. Det vore icke i dessa sånger blott en större rikedom på gedigna och verldsomfattande tankar, icke blott en högre lyftning i bilderspråk och större fullkomlighet i styl, med flera sådana företräden, som kunde sägas tillhöra honom såsom äldre konstnär, egenskaper, hvilka jemväl Troubadouren hoppades, genom att lefva och öfva sig, tillegna sig småningom i stigande mått; nej, det vore sjelfva grundklangen, sjelfva den innersta elementar-anden af Deoläti poesi, som han framförallt afundades, och som så omotståndligt hänförde; ja, tilloch-med när han behandlade samma ämnen som Troubadouren sjelf, och rörde sig Månd föremål, som till sin natur vore mera lätta, sinnliga och fjärils-artade, behölle dock jemväl der hans röst någonting beständigt till det högsta tänkbara upplyftande, och tillika någonting vemodigt sig i hjertat ingjutande, hvilket dock icke störde, utan blott outsägligt angenämt mildrade det varma lifliga intrycket af det hela; det vore denna hemliga, så underbart componerade trollkraft, öfver hvilken Troubadouren framför allt annat önskade höra honom förklara sig, nu dristig blifven genom sin mästares godhet; det vore denna tjusförmåga, som han oupphörligt afundades honom och önskade sig, så ofta han reflecterade öfver sin konst och hvad han såsom skald ville uträtta. - Deolätus frågar honom, leende, om han då glömt, att Deolätus är till sitt egentliga yrke svartkonstnär, och huru det då kan förekomma underligt, att man - i en svartkonstnär träffar en trollkarl? detta är ju hvad han bör vara. - Troubadouren ber honom ej besvara frågan med skämt, och säger, att ehuru han ej tviflar på den öfvernaturliga gemenskap med förborgade naturmakter, hvilken den allmänna tron tillägger honom, och öfver hvilken punkt Troubadouren ansåge för straffbar förmätenhet att affordra honom någon bekännelse, - trodde han dock att den poetiska trollförmågan icke omedelbart sammanhängde med magiens och astrologiens hemligheter, emedan