272 han hört omtalas inånga skickliga häxmästare och stjernkikare, ja äfven sjelf kände några, som dock vore ingenting mindre än poeter; Sysis vore ju t. ex. en alldeles opoetisk natur. - Deolätus svarar, att i Sysis alldeles icke saknas en poetisk grund, ehuru den hos henne utbildat sig till ett förvirradt, karrikaturmessigt och vansinnigt väsende; att för öfrigt alla slags magiska krafter hängde tillsammans genom en enda magi, och således jemväl poesien med astrologien närmare, än han syntes tro; men att detta ämne skulle bli för vidlyftigt att afhandla, och Troubadouren kunde dervid tillika tro, att Deolätus fortfore att skämta: derföre ville han lika enkelt, som allvarsamt, ge honom, så vidt det för honom (Deolätus) vore möjligt (hvad till fullo ingen menniska kan) att förklara sig sjelf, denna begärda förklaring. Han beskrifver nu sin ungdom och gången af sin bildning; huru den varit alldeles motsatt Troubadourens; huru han icke genom lek och fröjd kommit in i konstens land, utan under stränga makters upptuktelse; huru han på gränsen mellan barna- och ynglings-åren förlorade sina föräldrar, och slets på engång ur en stilla oskulds lugn och från sin barndoms nejder, ut i verlden, lemnad alldeles åt sig sjelf; huru vid denna tidpunkt en förtärande svårmodighet och en nyss vaknad glödande sinnlighet sletos med hvarandra i hans inre om herraväldet; huru han icke var så lycklig som Troubadouren, att i denna vigtiga tidpunkt omfattas af en ren och värdig kärleks genius, och dymedelst finna förmedlingen, försoningen och förklaringen mellan dessa kämpande makter; huru han, såsom den enda honom tillgängliga utvägen att rädda åtminstone en del af sitt bättre Jag, försänkte sig i en fullkomligt anachoretisk studie lefnad, genom hvilken visserligen, vid sträng dagsdisciplin och ständigt antänd midnattslampa, mången nyckel till vetenskap och andeverldens hemligheter öppnade sig, men som deremot medförde den olägenheten, att han under den period, då hans jemnåriga tumlade sig omkring i den fria naturen och lärde känna af egen erfarenhet den närvarande verldens fröjd och smärta, uppfattade den såsom dels en fantasi-bild, dels en tanke-bild, i poeters och philosophers skrifter, och öfvade sig så att i fantasien och reflexionen a priori genomlöpa alla menskliga passioner och känslor, att när han omsider rycktes ur denna enslighet i verldens hvimmel, han icke mera personligen kunde lifligt gripas af eller omfatta till fullo med sin själ något föremål, emedan allt hvad han såg förekom honom antingen som en karrikatur af hans idealer, eller som en otillräcklig skymt af dem, genom sin otillfredsställande egenskap uppeldande hans själshunger mer och mer till rastlös oro; huru han, framdragen ur sin första dunkelhet af de vänner, hvilka de sånger han under denna första period diktat (och hvilka alla, såsom lätt är att inse, bära stämpeln af en omättlig, förbrännande trånad, genomväfd af elegiska min-