273 nen af barndomens lycksalighet) förvärfvat honom, småningom vänjde sig att lefva utan önskan, utan hopp och utan annan glädje, än fortskridandet i forskning och sång; vid hvilket fortskridande, om han derpå fått ostörd och oupphörligt arbeta, han dock skulle funnit sig tillfreds och ingenting mer af Verldsstyrelsen begärt - men äfven denna tröst, denna enda vederqvickelse afbröts honom beständigt, genom förlamande kroppssvaghet och mer förvirrande, än förbättrande ånger! - Härvid faller Troubadouren honom bestört i talet och yttrar den högsta förundran öfver att höra honom tala om ånger, honörn, hvars alla handlingar, hvars hela uppförande oupphörligt bar prägeln af den renaste otadlighet, ja af den ädlaste lyftning i charakter och sedlighet - och som vore på detta sätt känd af hela verlden m. m. - Deolätus, dyster: «Menar du? hvad ej verlden känner, känner Gud» - säger, att ur det förborgade, nattliga förflutna blicka honom beständigt an och fräta honom glödande in i själen blodröda fläckar och förirringar. - Hemsk och stark skildring af ångern. - Huru minnets gam fräter lefvern och hackar ut hjertats ömmaste fibrer, under det i en sinnebedöfvande rök från Acheron den eviga betraktelsen af det skedda, som aldrig mer kan göras till oskedt, vältrar sig omkring hjerna» med ljud af nattfåglar och susning af deras vingar - huru Guds röst tiger i hjertat, all högre ingifvelses förtjusning förstummas, och i samvetets ängslande qvalm herrskar den tystnad, som rår mellan blixten och åskslaget - huru tårar, som endast bränna, icke lindra, störta ur ögonen, som icke äga mod att lyfta sig till himlen, af fruktan att se alla heliga förvandlade till cheruber med flammande svärd, och, hvad värre är, de nyss från jorden uppstigna helgon, med hvilka man sjelf i lifvet varit genom de närmaste band befryndad, förgäfves midt ibland norrskens-kretsen af dessa eldssvärd knäfallande uppsträcka sina händer, förebedjande, till en Gud som vänder bort sitt anlete; och då de läsa i en glimmande bok, den han så, bortvänd, med ena handen i stället för svar förehåller dem, registret på deras förlorade älsklings dödssynder, vrida de sig högt snyftande omkring på paradisets jord, som icke mer för dem är säll, beströ sina hår i våldsam smärta med upprifven guldsand och sönderslitna blommor, och försvinnande under oändlig gråt, som i strömmar utgjuter deras sårade kärleks hjertblod, befläckande, öfver deras snöhvita skinande drägter, - vinka de ned till den förlorade sitt afsked, det sista, [-oåterkalleliga,-] {+oåter- kalleliga,+} det afsked efter hvilket man aldrig mera ser solens strålar le, och i hvarje vårflägt inandas mördande giftpustar. - Härvid afbryter honom häftigt den förskräckte Troubadouren, och besvärjer honom vid Gud och alla heliga att sansa sig och besinna, att det dock omöjligt kan vara hans egen belägenhet, som han på detta viset skildrar, och att, om sitterboms Dikter. lif. 18