274 i hans lefnad en tid varit, då han delat allmänna menskliga svagheter, vore han dock redan genom denna böjelse att martera sig sjelf så [-tillräckligt-] {+till- räckligt+} för dessa förirringar bestraffad, att för honom tvifvelsutan efter döden ingen annan skärseld skulle befinnas nödvändig. - Deolätus, fattande sig, svarar något bittert: Ha! du har rätt. Jag gick för långt i sanning. Ett sådant tal är ej för dina öron. Hvarmed begynte vi? Jag minns ej rätt: Ej sannt, att frågan var om ästhetik? - Då den goda välmenande Troubadouren häraf finner sig djupt sårad, omfamnar Deolätus, hvars häftighets-paroxysm nu gått förbi, den älskvärde ynglingen med tårar, och ber honom urskulda., att han lärt känna honom vid detta deras första möte på ett mer afskräckande, än lockande sätt m. m. samt förebrår sig, att han med bilder af svårmod och qval så obetänksamt brutit in i den oskyldiga blommande omkretsen af Troubadourens sinnesfrid, och andats en så kylande pust öfver lifvets friska färgspel i ett ungt och älskande hjerta. - Troubadouren betygar honom hänryckt sin obegränsade kärlek och trofasthet, samt ber honom hellre förlåta sig, som med otidig nyfikenhet trängt sig in i hans innersta väsende och dymedelst upprifvit ännu oläkta sår. - Deolätus svarar, att Troubadouren snarare gjort honom en ovedergällbar tjenst med att i sig lära honom känna en person, för hvilken han fullkomligt kan uttala sitt äfven för sig sjelf gåtolika väsende; ifrån Troubadourens sköna och fromma ungdomlighet tyckte han mer och mer, att en uppfriskande lifsvind efter lång tid åter hviftade honom till mötes; och sedan han nu engång börjat att bigta sig, ville han ock att Troubadouren skulle lära känna honom på alla sidor. - Härvid afbryts samtalet af en skeppare, som kommer för att berätta Deolätus att vinden synes lofva, att det fartyg, på hvilket han vill öfvergå till Syrien, redan samma midnatt kan afsegla. - Deolätus afskedar honom med det yttrande, att han ingenting har emot att afsegla ju förr desto heldre: derpå vändande sig till Troubadouren och skakande hans hand, frågar han honom: Nå, ädle lärjunge och bundsförvandt! hvad beslut har du fattat i afseende på mitt ressällskaps-förslag? - Troubadouren svarar, efter ett kort betänkande, att han är beredd att följa honom öfverallt, och att han känner sig fästad vid honom genom omotståndliga band. -- Deolätus säger sig hoppas, att Troubadouren icke kommer att ångra detta beslut; att ingenting är nyttigare för en ung skald, än resor; att om hans kärlek är af rätta slaget, skall den på en tids skiljsmessa mera vinna än förlora, och att om hans älskade är det, skall han återfinna henne lika trogen och ännu mera huldrik och öm; att för öfrigt, i fall det äfven en dag skulle vederfaras Troubadouren hvad Deolätus önskar må aflägsnas ifrån honom så länge som möjligt, nemligen att få se detta sälla förhållande vika för all timlig salighets och skönhets vanliga obestånd, samt i fall han dess-