275 utom engång skulle börja inse, att ett sådant förhållande till en person af ett annat kön, om ock aldrig så trofast och varaktigt, icke på långt när förmår uppfylla omkretsen af en mans lif och sträfvande, - med hvilken insigt visserligen följer, att en hel rymd af ljufva ögonblick, önsk-umgaT och. retelser liksom för alltid nedstörtar i ejälens krater, för at£ sedan aldrig mera uppstiga: endast gnistor och sjudande aska af ett i djupet lågande minne uppsänder den sedermera stundom i dagen, - så skulle en dylik resa, som den han nu med Deolätus ville företaga, frambringa ett sådant reserv-förråd af lifs- och inspirations-ämnen för alla de återstående årens långa vinter, att, om han ock förlorade allt annat i verlden, skulle åtminstone poesien följa honom till grafven. - Troubadouren, bestört öfver en sådan prophetia, frågar honom hvad han egentligen menar med «reserv-förråd af lif», och säger sig ej kunna uthärda den tanken, att upplefva en tid, då hans sköna icke mer vore hans lefnads sol och hans sångs ledstjerna. .- Deolätus svarar, att man måste vänja sig vid att uthärda allt; - och förklarar nu sin mening med sitt exempel. - Han skulle nemligen snart, såsnart den första elegiska ungdomstråna-den brusat ut, i brist af sinnligt stoff och väckelse utifrån ha förbrännt sig sjelf invärtes, om ej ödet unnat honom ett medel att ge sin inre oro och själshunger något slags luft; han kom nemligen, just då han var nära att gå under, att lemna sitt fädernesland och ge sig ut på resor, hvarigenom han blef iståndsatt att vända sitt inres spegel, förut nästan blott afbildande hans Jags ensamhet och fruktlösa bemödanden, mot det yttre jordiska lifvet i hela dess mångfald. - Så har han nu i flera år genom-ströfvat verlden, klart och troget uppfattande allt, hvad han sett, i förståndet och fantasien, emedan han var utan passion och utan fördom - det helas eviga harmoni i hela dess skenbara förvirring och underbara allhet trädde honom nu såsom ett mästerligt anordnadt skådespel till mötes, i stället för att tillförene, i ensligheten af hans första ungdom, lifvets mångfald var honom blott en begrepps-construction, ett benrangel, för hvilket den sinnliga fyllnaden felades; denna, förut styckevis hämtad ur skaldernes reflexiv-spegel, hade han nu öfvat sig att hämta omedelbart ur naturens egen kolossala historie-målning; finnande för öfrigt i intet särskildt föremål naturens herrlighet till den grad concentrerad, att det kunde fästa honom vid sig med lidelse eller uteslutande intresse, men deremot jemväl å andra sidan finnande ingen enda företeelse så idee-lös och frånstötande, att han icke jemväl i den lägsta ser ett väsendtligt uttryckt och ett ehuru matt återsken af en evig lag, vore det naturligt att han (hvad Troubadouren funne så underbart) förmådde meddela en betydlig rikedom på tankar och gestalter åt de poetiska fantasi-bilder, i hvilka han tid efter annan sammanfattade och utgöt intrycken af