276 detta omätliga skådespel. Detta vore hans enda personliga njutning, att i dylika mindre taflor copiera idéen af det ursprungliga hela, af Guds outtömligt sinnrika uppenbarelse, och att till detta ändamål betrakta, pröfva och studera allt, hvad som kommer i hans väg, ifrån det största till det minsta, med samma uppmärksamhet och ifver - stjernor, metaller, plantor, menniskor, städer, konstverk, folkslag, häfder och sedvänjor, språk, vishet, narraktighet, snille, enfald, skönhet, fulhet, dygder, laster - allt tjenar honom lika i sitt kram, allt måste studeras och begagnas, och framförallt hvad som uppträder för åskådningen i mensklig gestalt och menskliga förhållanden, i all dess personliga och charakteristiska mångfald. Och så hade hans många och långvariga resor, utom det att de förbättrat hans kroppsliga helsa och bragt honom långt i vetenskap och konst, tillika medfört den fördelen, att de räddat honom från hans fordna förtviflan, som hufvudsakligen härrörde af ovanan att betrakta sig såsom ingenting vidare, än - en sådan i personlig gestalt fixerad conteinplation och reproduction; nu hade han deremot småningom blifvit van, att se sig ur denna synpunkt; dock ginge ännu en elegisk ton igenom det hela af hans lif, handlingar och skrifter, emedan denna alltför luftiga, skugglika och dämoniska själsriktning dock aldrig kunde skaffa full mättnad åt hjertats saknad, alltid längtande efter hvila och suckande efter lyckan att kunna fängslas inom mensklighetens vanliga gränsor. Det vore dåraktigt att undersöka (som dock så många bland hans vänner, åhörare OCh läsare gjort) t hvilken hans egen personliga grundcharakter väl vore, eller i hvilken af de poetiska gestalter, dem han i sina skrifter framställer, hans egen individualitet tydligast framträdde; han vore, allt efter som man betraktade saken, alla charakterer och ingen; det enda han kunde kalla sitt egentliga Jag deruti, vore just den elegiska klangen, som genomljudade alla hans lifsyttringar, den än mer, än mindre vemodigt framträdande brånaden att befrias från bördan af den jordiska tillvarelsen, och som en, tid och rymd med oändlig hastighet genomträngande, stråle strömma in i Guds eviga urljus tillbaka. - Troubadouren, som oaktadt sin vördnad för allt detta omfång och styrka i tanka och fantasi, dock finner en sådan passions- och intresse-lös dämonisk lefnad vara något hemsk och ödslig, frågar, om detta vore en poetisk konstnärs högsta bildningsgrad? - Deolätus svarar, att det gifves visserligen en högre, på hvilken han, om Gud så länge förlänar honom lifvet, hoppas med Troubadouren engång sammanträffa; för öfrigt hade han nu blott talat om sig sjelf och gången af sin egen lifsutveckling och bildning, men vore så långt från att framställa den såsom allmängiltig för skalder och konstnärer i allmänhet, att han tvertom önskade innerligt, att Troubadouren måtte genom en helt annan väg, än den han sjelf gått, med honom