278 Ack! hvad förrådt? Dock icke ett i Gud tåligt, fördragsamt, allt ska-padt med kärlek och skoning omfattande, med verlden och sig sjelf i lifvets djupaste rot försonadt sinne? icke den högsta förklaringen af alla menskliga känslor och lidelser i en sannfärdigt lefvande och verksam tro, som dock är den egentliga blomman af hvad man kallar religion? Kanske god vilja dertill; men ännu föresväfvar mig denna milda, ljusa, redan på jorden himmelska sinnesstämning mera såsom ett ideal i betraktelsen och fantasien, än att den lekamligen hos mig öfvergått till saft och blod, till den luft som jag andas, den krets inom hvilken mitt Jag hvarje ögonblick rör sig, den ton som utan afbrott stämmer min varelses fibrer - och tills man kommer derhän, står man ännu utom tröskeln af den sanna fromhetens och andaktens område. Tilldess löper man lätt fara, att i många ögonblick förgäta, det lifvets skådespel är mera än ett blott skådespel, och att man måste taga en hjertligare, än verksammare andel deri, än åskådaren som sitter framför ett öppnadt theater-förhänge. Med den kyla och granskande likgiltighet, som äfven i den starkaste rörelse , icke fullkomligt lemnar den bildade åskådaren i en theatersal, emedan han inom sig, mer eller mindre deraf medvetande, beständigt med någon urbild af verklighet jemför det illuderande sken deraf som konstnärn på skådebanan visar honom, och ej lätt förgäter att de personer han ser uppträda till en del såsom högre naturer, endast för denna afton (i sig sjelfva annars välbekanta triviala, ja ofta föraktliga varelser) föreställa dem och iklädt sig värdigheten af betydningsfulla väsenden, liksom de Utvärtes behängt sig med en myckenhet granna lappar och glitter, dem de för öfrigt i deras vanliga hvardagslif ej bruka eller kunna nyttja - med den kritiska kölden af% en dylik skådespels-åsigt af verlden, säger jag, stiftar alltför lätt den aldrig fullkomligt tämda, ur lifvets dunklaste inre afgrund alltid frambryta viljande egoismens öfvermod fåfängans och sjelftill-bedelsens förbund; man yfs af sin fria öfverblick, sin obegränsade åskådningsförmåga, sitt genomträngande, af inga band, ej engång af de ljufvaste gudomliga och menskliga, fjettrade eller tillbakahållna omdöme; men också följer straffet omedelbart denna sjelf-förhäfning i spåren, och denna sjelf finner sig inom kort en gång bragt i strid mot sig sjelf; - så länge denna stolthet ännu äger en enda ouppryckt rot-tråd qvar inslingrad ibland varelsens nerftrådar, så länge flyr ock evigt den inre friden och hvilan; - den förnäma kritiskt reflecterande och med sin fria sjelfmakt, sin ej ur jemnvigt bragta likgiltighet för sig sjelf och andra coquetterande uppfattningen af det yttre, förvandlar sig snart till ett ironiskt hån öfver det reflecterande Jaget, som så narraktigt uppblåser sig i sin fönrthnhet, och som derigenom ingenting annat vunnit, än att det försatt sig i en ryslig ödslighet och enslig aflägsenhet från allt hvad som i dess omgifning är lif,