279 sällskaplighet, vexelverksamhet ocli glädje. Deii inre tomhet och svårmodighet, det äckel vid sin tillvarelse som härigenom åter uppstår, bringar menniskan ofta till en sådan grad af förtviflan, att alla den lägre sinnliga naturens furier, de djuriska begär, genom hvilka man erfar sitt band ined materien, och hvilka man inbillade sig att längesedan hafva kufvat, rusa fram ur sina grottor och vilja bryta beherrskarens stängsel, tillhväsande honom att ingenting i verlden är sannt och ingenting är verkligt, utan allt dröm och skummande fragga, samt att de endast, om han vill, veta medlen att släcka den förtärande branden och kyla brånaden efter en sällhet, som dåraktigt sökes annorstädes än i erinringen att man tillhör jorden, och i tygellösa offer till det kroppsligas vällust. Väl studsar hvarje ädlare ande från denna brant åter rysande tillbaka och inser, att det sanna väsendtliga är att söka icke i natten, utan i ljuset, det verkliga sälla icke i helvetet, utan i himlen; men så länge man icke är säker för återfall, så länge ännu allehanda vilda lynnen drifva en omkring i storm och lidelse, så länge man Utvärtes är passionslös och dock invärtes oupphörligen passionerad, så länge är det naturligt, att icke mycket lyckas af det goda man företager sig, och att Gud till ens handlingar sällan meddelar den välsignelse som utvecklar deras sädeskorn till frukt och skörd, emedan vanligtvis antingen sådden blifvit gjord förvändt eller ock sjelfva kornen, trots den vackraste yta, varit invärtes skämda och ofruktsamma. - Troubadouren anmärker, att han dock bör finna en rik källa till tröst deri, att dock redan i sin lefnad, som ännu icke hunnit sin middagshöjd, hafva uträttat så mycket godt som icke misslyckats - och att kanske äfven de bemödanden, som han anser ha slagit felt, skola vid hans lefnads afton framstå för hans blick som tuseufaldigt fruktbärande bedrifter. - Deolätus: Kanske! - Dock många bära redan frukt, och den är mera Ondt än Godt. Tro mig, jag talar af erfarenhet. Det vore en falsk blygsamhet, om jag ville neka, att jag t. ex. velat åstadkomma mycket godt och ur denna synpunkt redligt sträfvat för mitt fädernesland, som jag älskar med en kärlek, liksom vore det på engång min mor, min brud, min maka och min ära; att såväl annorstädes i verlden, som isynnerhet der, jag sökt dels väcka, dels sammanknyta alla högsintare, ädlare andar till ett gemensamt ljusförbund för sanning, renhet, helighet i lefnad, i vishet och i sång: och så har jag strött omkring mig många tändande gnistor, af hvilka ej alla slocknat, särdeles de som blifvit .uppfattade af yngre själar. Men likaså öfvertygad är jag, att dels med, dels utan skuld i allmänhet ha stiftat mer förvillelse än klarhet, mera hat än kärlek, mera söndring än förening; att ej blott sjelf ha genomgått en million af irringar, utan ock att ha störtat andra deruti, som icke äga den kraft som jag att omsider genomtränga till utgången af labyrinten. Hvem vet,