280 utom hvad som redan till bittra samvetsagg för mig skett i detta afseende, hvilken skara af förolyckade följder ännu lurar på mig i det tillkommandes bakhåll? hvilka missförstådda satser, hvilka oredigt efterpladdrade begrepp, hvilka parodierande taskspelerier med kärlek, konst och religion, hvilket ytligt snack, späckadt med mina talesätt, öfver ämnen som äro de vigtigaste i himlen och på jorden, ännu vänta på mig i det fördolda oupplefda, för att straffa mig tillfyllest för min ungdoms synder? - Dock, lemnom detta. Nog: en helt annan bild af lif, af verksamhet, af poesi, återstår ännu för mig att uppnå, och denna bild kan jag lättast och kortast göra åskådlig genom att påminna dig en målning, till hvilken alla dragen finnas personligen lefvande här i Famagusta, så att du, för att se den, behöfver blott gå till hufvudtrappan af S. Cäcilias kapell; men du har tvifvelsutan redan sett den ofta. - Troubadouren frågar, om han menar*) kapellet vid (här utsättes en local ad libitum) - der den sköna taflan af S:t Cäcilia hänger öfver altaret? (Här beskrifver Troubadouren en tafla fullkomligt lik den af Raphael i Bologna.) - Deolätus svarar ja, och gläder sig öfver att Troubadouren så lifligt uppfattat denna herrliga bild; men säger sig nu ej mena denna, utan en annan än mera sinnlig och rörlig utanför kapellets dörr - och berättar nu, huru han flera gånger om aftnarne gått der förbi, och sett en eremit, som bor i en castanie-lund icke långt från förstaden S:t Nicola, men som med all sin fromhet är alltid glad och vänlig samt ofta, under det han hvilar ut från sina stränga andaktsöfningar, söker menniskors sällskap (han är ock genom sin örtkunskap och läkarkonst hela nejden nyttig), sitta på trappan till kapellet och spela på mandolin för en liten krets af åhörare, samt dervid afsjunga med en ålderdomlig, men ännu manligt full och skön röst lof-sånger till Gad och hans heliga, upplyftande uppmuntringar till en christlig vandel o. s. v., af honom sjelf författade. - Troubadouren säger nu, att äfven han ofta hört honom med nöje. - Deolätus fortfar: Nå väl! i går qväll förde mig min väg der åter förbi, och den grupp jag då såg, rörde mig isynnerhet och preglade sig outplånligt i mitt minne. Han beskrifver nu eremitens vördiga gestalt, de hvita lockarne, de inspirerade ögonen, huru han satt i en krets af små barn, som tryckt sig intill honom och lyssnande omfattade hans knän; han sjöng en from underbar legend (om riddar Georgs bedrifter?); bakom honom, framför altaret inne i kapellet, knäföll en i djup sorg klädd qvinna framför den heligas bild, som inom en gloria af ljus och lampor tycktes blicka upp mot himlen med än mera segrande längtan; midt emot, tvärs öfver gatan, satt utanför sin husport ett ungt, älskande, kanske nygift par, med armarne slingrade om hvarandras skuldror, och hon med hufvudet sänkt intill den älskades bröst, begge i Detta kapell kan tara stiftadt af Florinnas moder?