281 lyssnande till sången med det högsta uttryck af lycksalighet i deras ansigten, der kärleken tycktes genom musiken och andaktens hänryckning förklara sig, - omgifna af några äldre och yngre personer, sannolikt föräldrar, slägtingar och vänner, alla deltagande i deras glädje och uppmärksamt lyssnande; bredvid detta hus ett lustigt sällskap af ungdom i en Osteria, som med glasen i handen nickade takten samt mellan hvarje stroph drucko helgonets*) skål; utanför dörren till detta ställe en gammal man, som ensam, trött vid verlden, slumrade på sin stol och tycktes drömma vid eremitens sång om gladare ämnen än dem hans vakande lif brukade ge honom - alltsammans öfverensstämde att i den skönaste sinnebild framställa min idée, och i eremiten, sittande bland ett sådant publicum, såg jag en bild af skalden och hans konst, sådan som jag önskar mig att uppnå. Så, min älskade vän, hoppas ock jag engång, och Gud gifve snart, sittande, om ej just på tröskeln af ett kapell/ dock på tröskeln af en hydda som är invigd åt alla fridens andar, få anstämma helt andra sånger, i hvilka jag icke, som nu, utgjuter en het och vild låga af otillfredsställd trånad under skiftande skimrande former som han-rycka mängden**), utan en mild och jemn, skärad och helgande flamma, en stilla flägt af hugsvalande lugn från himlens chorer o. s. v., om jag ock ej då äger en talrikare åhörare-samling än den bästa, nemligen de oskyldiga, de älskande, de bedjande, de drömmande och de vid njutningen af Guds gåfvor obekymradt glädtiga. Kommer du då till mig i min koja, och ser mig om dagen plantera i min lilla trägård, och om aftnarne berätta bibliska historier och förfädrens äfventyr för mina grannars barn, som skockas om mina knän och leka med lockarne af mitt snöhvita skägg, - då skall du få höra mig vara fullkomligt belåten med mitt öde; och ägde jag ej hopp att uppnå engång detta yttersta mål för mina önskningar, då skulle jag genast förbanna den tid, då jag fattade cittran och trollstafven i stället för att gripa till slagan och plogen. - Går. - Troubadouren, ensam, ser efter honom rörd, och beklagar det öde, som gör att denne så rikt af Gud och naturen begåfvade man, utan hvila och vederqvickelse för sig sjelf, måste kom etiskt irrande sväfva genom verlden o. s. v. Tviflar, att han någonsin kommer till fullkomlig hvila och rö, med sitt hungrande hjerta och sin omättliga ande, förrän i grafven - vill genast gå till det omtalta Cäcilias kapell och bedja för honom hos hans skyddshelgon. - Går, men Stannar hastigt vid det ofvanföre anmärkta huset, och utropar: Äfven din ljusa bild, o Rosa, gjorde denne dystre man på ett ögonblick vacklande för min själ! Han visade mig en *) Och andra dylika skålar; bragte ändtligen vördnadsfullt Eremiten ?in i en skummande bägare, den han tacksamt motto? m, m, **) Emedan det oroliga, brokiga. fjnerkar-lika alltid är populärt!