282 utsigt, nästan prophetisk, att äfven du, min ungdoms och min sångs glänsande stjerna, skall bleknande nedgå på min horisont och min förtjusning för dig upphöra. Kunna de tio år i ålder, som han har mera än jag, medföra en sådan förändring i tänkesätt? Det är detsamma som att säga mig, att jag skulle kunna lefva sedan jag hade upphört att vara till. Men ack! den olycklige har sjelf aldrig älskat, och dömmer, oaktadt all sin vishet, om kärleken som en blind om solen. Nej, förrän den dag skulle inträffa, då du, o min ljufva Rosa, upphörde att vara mig evigt ung och evigt kär, att natt och dag utgöra hufvudföremålet för mina tankar etc. etc. Och vore det dock möjligt, att en sådan dag kunde gry? Nej! nej! så grym kan icke Himlen vara, och jag begär icke denna höga vishet, som gör att man sväfvar som en blodlös vålnad genom tiden och rummet, utan att ändå vara i stånd att fullkomligt slita deras band. Går, försvinnande i en annan gata. 2. Sc. Några musikanter ankomma på samma plats, dem Troubadouren beställt redan vid middagstiden, att denna natt ackompagnera honom vid en serenad utanför Rosas fönster. De förundra sig att han, annars en så ifrig älskare, icke redan är på stället. Under det de vänta, gå ett par passagerare förbi nedåt hamnen, för att också inskeppa sig. Musikanterne gifva sig i samtal med dem. Den ene, en lärd, reser för att göra en bok Öfver Sifl resa j persifflage öfver resande och resbeskrif-ningar (d:r Witte). Härunder ankomma tvenne andra musikanter, hvilka berätta att de nyss mött mastar Aleard (Troubadouren), som sagt att han ock ämnade inskeppa sig samma natt och göra en resa i Deoläti sällskap; han bad det musikaliska sällskapet icke förlora tålamodet, och skulle ofördröjligen komma. Efter en kort stund inträffar han ock, och nu uppföra de under Rosas fönster serenaden: «Sött slumra, min Drottning, bland leende drömmar» etc. som till en del omarbetas efter omständigheterna, så att han nu i fjerde och femte strophen talar om sin förestående resa, skilsmessan, hafvet o. s. v. (Uttrycker också i en stroph idéen af Michel Angelos sonett: La forza di un bel volto al Ciel mi sprona etc.) Man ser vid slutet af sången en hvit gestalt ofvanföre, men i dunklet otydlig, liksom tackande vinka honom sitt farväl och hastigt försvinna. (Kanske kan detta bättre ske vid ett lämpligt ställe inuti sången, och de sista stropherna antaga en desto vemodigare af skedston.) S. S C. Deolätus, i nejden af Gendillah's boningsort, som han vill uppsöka, har förvillat sig i en stor vild skog, hvaröfver han förtretar sig. Hans anmärkningar öfver ekarne, som påminna honom om hans fädernesland, fastän de der ej växa så höga och ej omslingras af murgrön. Hans saknad af Aleards sällskap, från hvilken han skiljt sig i Damascus, och