283 låtit honom ensam fortsätta vägen till Antiochia, för att der afbida sin återkomst. - Denna monolog afbrytes af en gammal krokryggig käring, som kommer vid sin krycka hostande genom skogen, honom till möies. Deolätus är ej särdeles belåten med detta möte, och säger för sig sjelf att detta blott felades i hans olycka, att nödgas betrakta en vanskapad käring; han har alltid haft en viss farhåga för gamla qvinnor, isynnerhet när de äro med puckel försedda; de äga alltid ett stycke satan i sig, och denna, som nu kommer, är tvifvelsutan en häxa. Dock, kanske kan hon hjelpa mig ur skogen. Gumman stannar nu midt framför honom, pustar, betraktar honom uppmärksamt och frågar honom omsider, hvad det var han mumlade om häxor? hon har skarpa öron, och hans fiendtliga sinnelag förundrade henne; hon vore verkligen en häxa, men han hade sjelf en kuriös physionomi, som omisskännligt förrådde en häxmästare. - Deolätus ber henne icke bekymra sig om hvad han är eller icke är, utan, om hon kan, visa honom vägen ur skogen. - Gumman frågar honom, hvart han då ämnar sig, och hvem han söker i denna vilda trakt, der vidt och bredt hvarken riddarborgar, eller kloster, eller byar funnes; knappt här och der en usel kolkoja, der hon likväl förmqdade att han ej skulle vilja gå in, af omsorg för sina hvita händer. - Deolätus berömmer henne för bemödandet att utbilda sina.satiriska anlag, och svarar henne att han söker den sköna och mäktiga feen Gendillah, af Europäerne kallad Gentile ? som berättades i dessa nejder vanligtvis någorstädes uppehålla sig; ber henne att gifva sig en anvisning öfver vägen till denna fees slott, så framt hon sjelf känner den. - Gumman niger nu djupt för honom med löjliga grimacer, och säger: «0dmjuka tjenarinna då, min Herre! Välkommen i mitt land! Hvad står till tjenst?»- Deolätus frågar henne, om hon är tokig? och vill gå ifrån henne. .- Gumman håller honom fast vid armen, och spörjer honom, om han ej ville tala med Gendillah? - «Ja, dumma, galna käring, det vill jag; släpp mig.» - «Jag har då äran att försäkra er, trots dessa hederstitlar, att jag likaså visst ar Gendillah, som denna ek är ek; och till bevis stå qvar på stället der du står, till dess jag säger gå!» - Deolätus vill skilja sig från henne, och finner sig till sin yttersta förvåning ej förmå röra sig af stället. Han betraktar henne med högsta förundran. «Att du en mäktigare ande är än jag, det ser jag; och det gifs, bland alla Mager och Maginnor, blott en som är det. Alltså, släpp mig lös; jag tror dig! Men aldrig hade jag i mina lifsdagar förmodat, att Gendillah ägde en sådan gestalt.» - Gumman, skrattande: »Högvise mästare! du är en narr, med all din visdom och philosophi! Vi andra simpla troll förstå oss bättre på hvad som kärna är och skal i tingen. Men lika godt! jag ger dig lös; och der på bergsspetsen bakom dig mellan cedrarne till venster kan du se mitt