284 slott, i fall det lyster dig att följa mig hem; ditt ärende vet jag så temligen redan.» - Deolätus, som vändt sig åt det anvista stallet, men ingenting der ser, utropar det förargad och vänder sig om i vrede till den förargliga gumman, men träffar i hennes ställe en hög, ungdomlig, gudaskön qvinnogestalt, med en glindrande juvel- och demantkrona på hufvudet, en likså präktig spira i handen, och en drägt af hvita silfverstiekade och med perlor genomväfda gas-slöjor, öfver hvilka ofvantill en purpurmantel sväfvar. (Hennes gördel - sinnebildligt sammansatt af ädla stenar i åtskilliga gestalter af fåglar, stjernor, hieroglypher etc. - skimrar i alla färgor.) Deolätus faller nu på knä för henne och ber henne förlåta sig sin blindhet; säger sig igenkänna genom en omedelbar ingifvelse att hon är den verkliga Gendillah, och det förekommer honom som hade han redan flera gånger sett denna himmelska gestalt, ja som om hon i hans spädaste barndom hade stått vid hans vagga och lutat sig leende öfver honom. - Gendillah: «Hur annorlunda klingar nu ditt språk, än nyss! Men frid! stig upp! ditt misstag är förlåtligt. Du är en man - och ännu har ingen sådan förmått utspana och erkänna närvaron af det sannt gudomliga i qvinligheten, så snart det göms under en oansenlig, föråldrad skepnad. Att jag har stått vid din vagga, är sannt, och ingen senare inbillning; jag är din lefnads fee, och begåfvade dig redan vid födelsen med allehanda egenskaper, dem du - förlåt min uppriktighet!- till en del temligen illa nyttjat. Dock, deruti har ock min syster Sysis en betydlig skuld; hon infann sig ock en dag vid din vagga för att begåfva dig efter sin smak; men då hon märkte att jag, som har ett sy- stem kunes rakt emotsatt, var gången henne i förväg, och du dessutom, af samma sinnelag som gjorde att du nu ej kunde fördraga mig i käringskapnad, skrikande vände dig bort från hennes något magra, hvassa och föråldrade anlete, samt då hon derföre ställde sig på andra sidan af vaggan, bjudande till att göra detta anlete så blidt som möjligt, i förargelsen att ej bli henne qvitt fattade med dina små händer i hennes spetsiga näsa, nypande den så kraftigt du förmådde - (Deolätus anmärker härvid, att han nu förstår orsaken, hvarföre han aldrig i sin lefnad kunnat tåla spetsiga näsor och hakor) - svor hon dig i harmen ett evigt hat och begåfvade dig, till motvigt af mina välgörande gåfvor, med en evig otillfredsställdhet och ett för alla mörka fantasier tillgängligt mjalt-system, för att derigenom, om ej alldeles tillintetgöra, dock åtminstone förlama och till en stor del förhindra verkningarne af mina skänker." - Deolätus: «Den furien! Väl har jag ej bibehållit denna vaggscen i mitt minne; dock vet jag, att hela min ungdom var blottställd för hennes förföljelser, och ofta lyckades det hennes inflytelser att besegra mig. Huru sjudade mitt bröst af en våldsamt återhållen harm, då jag tör icke länge-