285 sedan nödgades besöka henne, för att med förställd vänlighet allocka henne Amundi återställande till menniska!» - Gendillah anmärker skämtande, att han vid detta besök uppfört sig som en fin hofman, hvilket hon knappt trott honom om tillförene. - Deolätus: «Dock, lemnom henne! Jag hatar henne ej; hon är sjelf mer förvillad än förvillande! Men ett angenämt toremål är hon ej för mina tankar, och aldraminst i detta ögonblick, då du står framför mig, min lefnads sköna genius, synbarblifna urbild ,för mitt begrepp om skönhet och helighet, ljusets dotter och prestinna i den huldaste gestalt! Hvarföre har du ej tillförene uppenbarat dig för mig? Jag har länge sökt dig, men aldrig varit i stånd att finna dig; och dock förekommer dec mig, som hade jag redan sett dig flera gånger, fastän ej alldeles under samma form som nu, och som vore dina gudomliga anletsdrag mig alldeles icke främmande; jag måste rätt ofta hafva drömt om dig - och samtalat med dig i mina drömmar!» - Gendillah svarar, att han ock verkligen sett henne, vakande, åtskilliga gånger; hon har aldrig velat låta goda råd tryta honom; för icke längesedan hade hon rätt allvarsamt bannat upp honom på en vild skogshed i Norden, då han företagit sig att besvärja fram Verldssjälen sjelf, för att öfverhopa den med orimliga förebråelser. - Deolätus frågar med någon förundran, om det alltså var hon, som först vid det tillfället visade sig som en förförande, spöklik moln-koloss, och sedan som en himmelskt glänsande qvinna med ett än mera strålande barn vid sitt bröst? - Gendillah: «Ja! Kunde du väl någonsin på allvar inbilla dig, att naturens egen ande, i hvilken vi och alla andra andar lefva och röras, skulle behöfva lyda en besvärjelse af dig, och framträda i sin omedelbara gestalt på din befallning? En dylik makt är ingen lägre ande beskärd; icke heller mig, ännu mindre någon dödlig! Men så snart jag, i följd af den magiska vexelverkning som förenar din ursprungliga astraliska signatur med min egen, förnam genom rymden dina förmätna rop och ditt upproriska anslag, ilade jag att bringa dig till sans och i en bild framställa för din åskådning naturens och lifvets innersta mysterium, på det du icke vidare skulle falla på dylika brottsliga företag och omsider tvinga den ande, som du trodde dig kunna tvinga till räkenskap, att bryta fram ur naturens sköte som en förtärande ljungeld och med en blixt befria den heliga jemnvigt och det harmoniska sammanhang, på hvars orubbliga vidmakthållande andeverldens eget vidmakthållande beror, från din vilda gigantomachiska tillvarelse. Och pri-sadt vare det högsta Väsendet, den syn jag visade dig, det samtal jag förde med dig, tycks hafva burit frukt i ditt inre.» .- Deolätus tackar henne innerligt för hennes godhet, men yttrar tillika den önskan och det hopp, att hon måtte lösa honom de spörsmål, hvilka hans trägna forskningar ännu ej förmått utreda och besvara, och framför allt fullkomligen