286 inviga honom i det stora mysterium, hvars bild hon på den ofvannämnda heden visade honom. - Gendillah svarar honom, att hon sjelf ej förmår skåda djupare in i denna höga hemlighet, än den bild uppenbarade, som han sett. Lifvets moder sjelf erfar den blott såsom en aning, en längtan efter förborgad outsäglig lycksalighet, och du ser hennes jungfruliga längtan efter invigning i denna hemlighet uttryckt i hela naturen j äfven Fadren, den Högre, den evigt Outforsklige, speglar i denna aning, denna längtan, som är hans egen innersta, till föremål för hans betraktelse blifna och försinnligade skaparvilja, blott sin egen bild; men i detta vexelförhållande mellan föräldrarne öppnar sig först fullkomligt modrens längtan och uppblommar mot det instrålande eviga ljuset till ett älskande hjerta, ur hvars kärlek det återströmmar såsom den sol, hvilken ensam genomskådar allt,, jemväl det som för fadren och modren är förborgadt; och denna alltgenomträngande sol dricker evigt lif såsom ett hvilande barn vid sin moders bröst; men han är tillika menniska och den högsta bland menniskor, genom hvilken, sedan han såsom sådan uppträdt i tiden, Fadren oupphörligt verkar på hans lärjungar såsom Nåd och modren såsom Kärlek. Men Fadren har ingen sett i timlig gestalt; hela den sinnliga verlden skulle tillintetgöras, om han ville framträda såsom person, emedan han då nödgades öppna och blotta alla de fördolda [-djupen,-] {+dju- pen,+} ur hvilka lifvets mångfald suger näringen för sina oräkneliga rötter; derföre är sonen företrädaren af hans personlighet, och det förmedlande väsende, som gör att sinnliga naturer kunna upplyfta sin betraktelse till deras upphofsman och äfven med tillförsigt bedja honom om skoning för deras svagheter. Utan sonen, som sjelf genom erfarenheten af sin men-niskolika personlighet vet, huru ett menskligt bröst klappar i glädje och smärta, och hvilken kamp det kostar menniskonaturen att besegra de frestelser och rankor, som oupphörligt anstiftas af de mörka andarnes slägt, en öfverlefva från den tid då - - - - - - - - - skulle Fadren ännu, liksom i förgångna verldsåldrar, yttra sin verldsuppe-hållande vishet såsom oblidkelig tvångslag, kufvande med jernarm alla de uppstudsiga som ej ville foga sig i utvecklingen af dess hemlighetsfulla herravälde, och sin öfvermakt såsom skoningslöst straffande vrede. Modren sågs af några få dödliga, i den huldrikaste jungfrugestalt, men blott för en kort tid; äfven sonen dväljs ej mer inom jordens synkrets; dock ser du ännu öfver hela naturens rike, i hvarje bild af himmelsk aning, af kärlek och moderlighet, det milda qvinliga återskenet dröja af hennes vistande på jorden, och ännu känna alla själar, som bemöda sig att uppsvinga till det högsta ljusa och sköna, alla hjeltar som lida och blöda för sanningens och verldsförsoningens sak, att den mäktige ande, som utgår ifrån Fadren och Sonen, sväfvar på jorden i Sonens spår, och ömsom