287 uppeldande, ömsom beskyddande, utbreder sina vingar öfver de trogna lärjungarnes företag, intill denna krigiska tidrymds ända och intilldess för de heliga en ny verld af frid och förklaring uppgår. - Deoläti glädje, att erhålla denna bekräftelse och utveckling på sina aningar och föreställningar i detta afseende m. m., och huru skönt hon framställt grunddragen af den sköna tro, hvilken redan lyckligtvis är utbredd bland en stor del af menniskoslägtet såsom lefvande och tröstande folksreligion. - Gendillah svarar, att denna enda sanna åsigt af lifvets högsta hemlighet alltid funnits i verlden, och lofvar honom i tillkommande samtal tillfredsställande förklaringar öfver orsakerna, hvarföre den först sedan några hundra år blifvit klarare och allmännare, samt nu är på bästa väg att bemäktiga sig hela jorden. - Deolätus prisar sin lycka, det ljus och den frid, som strömmar i hans inre från hennes närvaro m. m. - Gendillah säger, att hon redan förr hade låtit honom finna sig, såsom nu, om hon ej fruktat, att hennes sällskap skulle mera förblända än upplysa honom; han hade tillika kunnat vänja sig vid att i alla sina handlingar, och äfven i sina dårskaper, räkna på hennes hjelp och skydd o. s. v. Nu ansåg hon honom mogen och fast. Hon ber honom nu, om han har lust, att följa till hennes borg, hvilken icke är långt borta. Hon lofvar att der skaffa honom fullständigare och angenämare bekantskaper med ele-menternas och passionernas andar, än han hittills haft tillfälle att göra. - Deolätus kommer nu ihåg, att han egentligen velat besöka henne för att utverka hennes mäktiga skydd för hans båda vänner Amundus och Florinna, och börjar vältaligt att anbringa sin förbön. - Gendillah afbryter honom, och säger att hon vet i hvad ärende han kommer; att hennes uppmärksamhet redan länge med nöje ledsagat detta älskande par, och att hon fullkomligt gillat allt hvad han gjort till deras bästa; och om hon ej sjelf intresserade sig för dem så lifligt som hon gjorde, så vore det redan en tillräcklig grund för hennes deltagande verksamhet, att han älskade dem; ty hvilka fel än Deolätus för öfrigt hade, så visste hon dock, att han alltid endast omfattat det ädla med sin vänskap. Hon skulle sjelfmant redan ha befriat Amundus från sin onda systers öfvermakt, om ej Konung Salomo, hvilken, som bekant, vore af Gud satt till högste befälhafvare öfver feer, Dews och alla elementariska och astraliska andar, hade, då han för tvåhundrade år sedan, vid en sig yppande thron-ledighet i Feernas rike, gaf dess krona åt Gendillah (till oförsonlig harm för Sysis, hvilken pretenderade samma upphöjelse och allt sedan svurit henne en evig fiendskap), ålagt henne att beständigt påminna sig, såsom de förnämsta grundsatser vid utöfningen af sitt välde: det goda verkar derigenom säkert, att det verkar sakta och mildt - samt att hon således ej oftare borde använda hårda mått och steg mot sin syster och