288 andra dylika förvillade andar, förrän i det sista afgörande ögonblicket, och då alla utvägar voro försökta, att med förnuft och godhet verka pä de illasinnade. Detta hade hon nu redan tillräcklig tid försökt med sin syster i afseende på Amundi sak, för att inse det hennes syster blefve från århundrade till århundrade elakare och hårdsintare, och att denna sak nu endast genom nyttjande af magisk öfvermakt kunde hjelpas. - Deolätus frågar huru Sysis kan vara nog blind att kämpa mot sin syster, då hon känner dennas öfvermakt? - Gendillah svarar: «Hon söker förborga den för alla, och skulle gerna vilja glömma den sjelf; hon hoppas att omsider kunna besegra mig, derigenom att hon, skrytande att vara Nattens Drottning, knyter allt fastare och fastare förbund med den gamla nattens missfoster, med mörkrets makter, och så blir sjelf mer och mer slafvinna af dem hon inbillar sig beherrska.» Por öfrigt berättar hon, att Florinna i detta ögonblick ej är långt borta, emedan hon med flit ledt hennes ensliga gång åt dessa trakter, för att införa henne i sitt underrika land, och der uppfriska hennes af långvariga bekymmer mattade sinne med herrliga syner och leende utsigter; - väl försvinna åter för henne snart dessa ögonblick af vistelse i Feernas rike, men spåren af denna vistelse i hennes sinnesstämning skola aldrig försvinna. - Deolätus besvärjer henne, om Florinna nu irrar omkring i denna ödsliga hemska trakt, bland idel föremål som för henne, den veka unga qvinnan, blott buro fasans stämpel, att genast skynda den arma pilgrimen till mötes och rädda henne ur denna belägenhet. - ((Visserligen,' svarar Gendillah, vill jag både rädda och råda henne; för öfrigt behöfver jag ej gå långt, emedan hon kommer nu sjelf hit till oss; känner du ej igen hennes röst?» - Man hör, på något afstånd bortom träden, som betäcka sidan af en öppen plats gent emot i skogen, en sång af en ytterst skön qvinnoröst; en stroph af en visa, som uttrycker hennes längtan efter sin älskare (Tonarten: Glöckchen im Thale etc.). - Deolätus: Ja, vid Gud, det är hon sjelf! Huru skall jag tillfyllest tacka dig för den angenäma öfverraskning du beredt mig? - Gendillah säger: «Men nu fort, min vän! Gör dig osynlig, eller förvandla dig hur du behagar; jag vill ej att hon i detta ögonblick skall igenkänna dig, emedan hon då i sin glädje tror att alla obeqvämligheter på engång äro öfverståndna, och öfverhopar dig med böner, som först småningom kunna gå i fullbordan och dem ej engång jag- ännu förmår uppfylla.» - Deolätus säger, att om han skall bekläda sig med en annan skepnad, ett annat utseende än sitt eget, så yäl- jer han helst en hamn, som lönar mödan att man derföre förvandlar sitt yttre, nemligen den af fågeln Phenix; och flyger i detsamma upp i den skepnad och all den prakt, som beskrifves tillhöra denna fågel, på toppen af ett högt lummigt cederträd. - Gendillah förebrår honom skämtande,