289 t att detta är ett drag af poetens coquetteri, som lustigt nog sticker fram bland hans öfriga öfverjordiska meditationer och anachoret-förslager: hon, fastän qvinna, betydligt mera modest, nöjer sig med att återgå till sin fordna förklädning, hvilken hon älskar för det compendiösa deruti. - Men tyst! hon kommer. - Förvandlad till en ännu mindre och mera krokryggig käring än förra gången, samt med en stor staf i handen, sätter Gendillah sig nu på en tufva under samma träd, der Deolätus såsom Phenix sitter. 4. $C. Ur den motsatta sidan af skogen, der från en hög bergvägg mellan vildt brutna klippor en springkälla utströmmar och danar en back, som öfver hvit sand och blanka småstenar i en mängd små glittrande vattenfall sorlar och slingrar sig nedåt heden, tills den åter bland träd och klippor försvinner, kommer Florinna fram, i den förklädning som an-gifs i sagan, och sjunger ännu ett par stropher af den visa, hvars första stroph man kort förut på afstånd hört. Trött, sätter hon sig på en slät häll af klippan, som lutar sig öfver bäcken, der den bildar ett slags bredare bassin, och ser från denna höjd än nedåt heden omkring sig, än öfver sig upp till källan och de små vattenfallen. Enslighets-känslor, icke utan blandning af farhåga för den stora vilda skogen, i hvilken hon nu redan ett halft dygn vandrat; huru långt från henne nu alla hennes vänner äro, huru hennes brudgum icke anar hvad hon för hans skull lider, ja kanske redan glömt henne, när hon engång (om det lyckas henne) ankommer till hans hof o. s. v. Men hennes vanliga fromhet och barnsliga förtröstan till Gud skingrar snart åter denna oro - hon gör en kort bön till honom, och tycker sig känna på luftens beskaffenhet, som så mildt ocn liksom tröstande gjuter sig in i hennes tröst, att goda andar omgifva henne. - Gendillah yttrar för sig sjelf sitt välbehag öfver detta rena jungfruliga väsende. - Florinna fröjdar sig öfver bäckens klarhet, klippornas majestät, trädens mäktiga v stammar o. s. v. och får lust att bada sina fötter i vattnet på den glänsande sanden. - Under denna förrättning, som med alla i sagan angifna drag göres åskådlig för läsaren genom Deoläti för sig sjelf yttrade hänryckning öfver Florinnas oskuldsfulla skönhet, fortfar hon med sina naturbetraktelser och får omsider syn på den granna fågeln, hvilken hon med stor och barnslig glädje igenkänner för fågeln Phenix, enligt den om denna fågel gängse saga, hvilken dymedelst också här anbringas. Huru älskvärd Gud är i sina verk och stor i sina under. - Ser nu också gumman, som stiger upp från sin tufva och mödosamt vid sin stora staf vacklar fram till det ställe der Florinna sitter. - Hennes rörelse af medlidande och vördnad för ålderdomens heliga svaghet. Hon märker att gumman vill stiga uppför den branta gångstig, Atterboms Dikter. ITT. 19