290 som hon sjelf nyss kommit utföre, och springer upp, då hon ser gumman falla öfver en sten, för att hjelpa henne; hon tager nu gumman under armen och leder henne uppföre; gumman ställer sig mycket vanmäktig, tackar den vackra jungfrun på det högsta, men her henne ej göra sig så mycket besvär, och visar henne det hon redan sårat sina dägeliga små fötter på de skarpa stenarne, så att härå purpurn rinner droppande öfver den hvita lena huden o. s. v. Florinna säger, att det gör ingenting, att hon är ung och frisk, till kroppen åtminstone, om ej till själen; att hon har djupare sår i sitt hjerta, hvilka ej så snart skola läkas etc. Gumman sätter sig nu bredvid henne vid spring vattnet, och frågar henne efter anledningen till hennes bekymmer. - Det öfriga af denna scen är fullständigt företecknadt i sagan *). - Sedan Florinna fortsatt sin väg och ej mera syns, återtaga Gendillah och Deolätus sina egna gestalter, och meddela hvarandra några betraktelser öfver det skedda och de hjelpmedel som Gendillah skänkt henne, de fyra gyldne äggen. .- Bland annat förundrar Sig Peolätus^ hvarför hon ej unnat Florinna, då hon unnat det åt honom, att till desto större uppmuntran och vederqvickelse få se henne i hennes egentliga feiska skapnad och fägring. Gendillah: Hon behöfde ej detta sinnliga spel af färgor och former för sina ögon, för att se att jag är god och tro att jag kan hjelpa. Dock skall äfven hon nästa gång få se mig sådan jag är. Kom emellertid, mitt slott är ej långt härifrån aflägset**); jag har mycket hvarom jag vill med dig öfver-lägga, och om ej mitt och mina tjensteandars sällskap gör dig tillfyllest, vill jag trösta dig med den tidning, att du innan kort skall träffa din gunstling Florinna der. - De gå***). ö. Se. Gendillah's trägård. Afton: Deolätus, ensam, hvilande vid en liten sjö under ett stort palmträd. Han prisar sitt vistande hos Gendillah och skildrar det förtrollade landet. Huru försonad han blifvit med sitt öde genom hennes undervisningar, huru frid strömmar in i hans själ med hvarje andedrag han hemtar, sedan han satt sin fot inom gränsen af den ljusa feens område. (Denna monolog sker i tonen af: Erhabner Geist, du gabst, du gabst mir Allés etc. Magisk och åskådlig bild, som ur hans tal framstår för läsaren, af det feiska landet. - Kristallberget, på hvilket det hvilar, beröres blott lätt, emedan det först i nästa scen fullständigt framställes.) Huru han nu vänligt umgås med elemen-ternas andar och förnimmer naturkrafternas omedelbara samtal med deras *) När Gendillah ger henne de fjra gnll-äggen, inskärper hon ock i hennes minne, att hon ej ma lita afskräcka sig af bråd hinder som helst, som kan ställa sig i hennes^Yåg, huru glatt och slipprigt det må se ut, utan obekymrad söka öfverstiga det m. m. **) Med de medel att resa, som stå oss till buds. ***) En hvit glänsande sky breder sig omkring dem, insveper dem begge och Ivftcr sig sedan långsamt öfver furu- och cedertopparae.