292 besväret att skydda sina gränsor och strida mot dessa förmätna, ej mer än att i hast förvandla hela väggen af sitt berg, åt den sidan der de an-ryckte med skaror af sina amanter såsom hjelptroppar, till en slät omätlig spegel; i glädjen öfver att der se sina gestalter, och inbillande sig redan vara feer, emedan hvar och en, fastän blott för sina egna blickar, der ser ut sådan som hon antingen menar eller önskar sig vara, glömde de allt det förflutna och tänka ej mer på det tillkommande, utan förnöta der sin tid i ett evigt vansinnigt rus af sjelfbeundran och sina tillbedjares smicker; dervid träta och intriguera de inbördes oupphörligt, ett b e 11 u m omnium contra omnes, emedan alla se hvarandra, äfven när de betrakta hvarandra i spegelväggen, blott i de välbekanta vanliga jordiska skepnaderna, men deremot hvar och en i sig en öfverjordisk skönhet, hvilket åter af de andra såsom en löjlig inbillning anses. Gendillah kan numera icke rädda dem ur detta straff, i hvilket de sjelfva mer och mer förhärda sig, men har af ädelmod, på det att de under sin galenskap åtminstone ej må lida af oväder, nattkyla o, s. v., låtit sina andar placera framför foten af spegelväggen en stor salong med ett oräkneligt antal rum, för att der inrymma hela sällskapet; men de flesta förblifva äfven nattetid, så ofta det ringaste månsken är märkbart, promenerande och stående framför spegeln. - Deoläti förundran.) .- Gendillah, sedan hon bebådat honom Florinnas snara ankomst, säger tillika att hon vill till Florinnas ära och vederqvickelse föranstalta en ande-fest, och mottaga henne på ett sätt som höfves Feernas Drottning; hon förmodar att Deolätus härvid vill vara henne behjelplig. - Gerna, svarar Deolätus, men frågar huru hon vill att han vid denna fest skall uppträda: om i sin egen gestalt eller under någon förklädning. - Gendillah svarar, att han bör uppträda i sin egen gestalt, men att denna är en som han ej sjelf känner. - Deolätus förundrar sig öfver detta gåtolika svar, men förundrar sig snart ännu mera, då Feen underrättar honom, att han egentligen är en son af Salamandrernas Konung Phosphoros, och att hans rätta namn är Phosphorinus; att han för en förseelses skull, hvaruti yäl hans fader hade skulden af uppfinningen, men som af sonen verkställdes, blef belagd af Öfvermästarn Salomo, på en vink af den högste Verlds-anden, med det straff att igenom tretusende år genomlöpa kretsen af menskliga öden; först efter denna tid upptoges han åter till den högsta ätherregionen, och skulle der träffa Salamander-prinsessan Flammanda, som vore hans själs af evighet bestämda brud och som väntade honom vid hans faders hof: - han kunde nu förstå den innersta orsaken till sin otillfredsställdhet med allt jordiskt, men borde tillika efter denna tidning finna sitt mod och sin utsigt för framtiden oändligen styrkt och ljusnad m. m. Att det blott i följd af detta ursprung varit honom möjligt att