298 fontän några droppar vatten i ansigtet på henne, med de ord, att hon kunde återvända till sin fostermor i den gestalt, som noggrannast uttryckte hennes lynne och ursprungliga själsanlag (af ädelmod hade man förordnat, att hon hlott i tre och ett halft år skulle bära denna gestalt, ehuru hon egentligen förtjent att behålla den för alltid, ja åtminstone för 7 år, hvilken tid Sysis velat tilldela åt Amundus), på det att denna i en så täck fosterdotters sällskap måtte lära sig att hädanefter mindre anse för bagateller att befatta sig med menniskors förvandling till djur - och sedan tillika Lauretta, som var med henne, genom samma manöver blifvit förvandlad till en lätt trippande och svansande ödla, sprang suggan, hvilket ej underligt var, grymtande med mycken vrede sin kos, men i så hastiga språng, att hon nära rännt Holofernes öfverända; han bjöd väl till, så p öl i som möjligt («Min nådigaste Fröken, drag för f-n i våld» etc.), att förehålla henne detta ofog, men till svar hade hon blott gjort ännu ett språng och stänkt honom smuts på näsan och de röda silkesstrumporna. (Vid hela berättelsen måste tillses, att anständigheten ej såras, ej heller slut-intrycket af det hela lider genom denna groteska löjlighet.) Ändtligen har han slutat att skrifva, och läser med sjelf förnöjelse opp de första raderna af sin beskrifning, som äro komiskt pathetiska. I detsamma ser han ett festligt smyckadt tåg af stads- och landtfolk, af båda könen, med instrumenter, blomsterkransar o. s. v. begifva sig honom förbi npp till slottet. Parbleu, säger han, här blir något grannt af - här måste jag vara med; frågar folket om «detta tåg gal4 till PllltOS thron»? deras förundran och hur han får veta hvar han är, men vågar ej rätt tro derpå; skaffar sig i hopen en bas-trumma och spatserar med upp på slotts-borggården. 6. Sc. Under det folkets jubel och musik skallar öfverallt omkring, och festligheterna begynnas, går Deolätus, ensam, tankfull i en präktig, med alla vårens skatter utsmyckad sal af slottet (det är här som Amundus och Florinna skola förmälas). - Hans monolog: "-u-, °-"-«-u, åttaradig stroph, men ej ottave-rime. - Ännu väl kännande en flägt af trånad och saknad, men befallande hvarje lemning af jordisk åtrå i sitt bröst för alltid att tiga, gläder han sig öfver sina vänners sällhet och tackar Gud, att han låtit honom fullända sitt värf, sin stora byggnad af det ädla konungsliga parets och så många flera förträffliga personers väl till deras belöning och mensklighetens bästa. Önskar att till än flera dylika värf få helga sin vetenskap och konst, icke till lek och icke utan möda förvärfvad. Fullkomligen försonad, genomträngd i hvarje fiber af ljusets princip, ser han klart och lugnt sitt Jag, och är nöjd med dess ställning till det öfriga verldsalltet -. (att vara blott en ton, ej ett subjekt, i samma betydelse som de flesta andra menniskor äro subjekter eller