och naturligtvis måste hemmet kunna hålla inne värmen, så att affödan ej fryser ihjäl. Honan lägger fyra till sex hvita ägg om cirka 25 millimeters längd, med ett omfång kring storändan af vid pass 19 mm. Båda makarna hjälpas åt att rufva. Om nätterna slumra de sida vid sida i sitt trefna hem. Strömstaren är egentligen ingen flyttfågel, och beror det på honom själf, så stannar han i födelsebygden året om, men det är ju i regel så kallt om vintern under de höga breddgraderna, att allt hvad vatten heter stelnar till is. Och öppna vatten äro skafferier för dessa små älfkarlar. Komma de ej in i matboden, så få de ge sig ut på bygden, ty svälta kunna de naturligtvis ej, om de vilja behålla lifvet. Det är under sådana omständigheter de emigrera söder ut och i dessa ängder öka den redan där förbefintliga stammen. Den lille fiskaren är ej fri från afundens fula synd. Han tål ej, att någon inkräktar på hans vattenområde. Icke ens af sina egna ungar, då dessa uppvuxit till själfförsörjare, tolererar han någon konkurrens. De afvisas kort och godt och måste se sig om efter andra jaktplatser. Är det en främling, som kommer, blir det bataljer af, och dessa upphöra icke, förr än inkräktaren jagats på flykten. Han och hon — d. v. s. de äkta makarna — besitta trakten. Ve den, som gör intrång i äganderätten! Det säges, att fåglarna till omväxling med den animala föda, som de hämta ur vattnet, äfven förtära en del vegetabilier samt att de också spisa rom och fiskyngel samt småfisk. Nå ja, ombyte förnöjer! Det torde nog vara många af våra läsare, som aldrig sett strömstaren, och därtill ej så få, som sakna kännedom om att han finnes till. Alla dessa försäkra vi, att han är en bekantskap att göra och intressant på flera sätt. I tillvarelseformernas långa kedja intager han ett så egendomligt och skarpt markeradt rum, att han ovillkorligen tilltvingar sig uppmärksamhet. Det fanns en