möjlighet för en individ att för sitt uppehälle utnyttja det lägre djurlifvet på vattendragens botten — och den rollen fyller strömstaren. Han har ingen simhud mellan tårna, men med stor snabbhet arbetar han sig fram under vattnet med tillhjälp af sina starka, kupiga vingar, hvilka sättas i ett slags dallrande rörelse, alldeles som då han flyger. Han kan äfven simma på vattnet och begagnar då fötterna, med hvilka han för öfrigt springer mycket snabbt på land. Många namn — utom det 'riktiga' — ha kommit denna fågel till del. Han kallas: vattenstare, strömkarl, strömkalle, strömgubbe, strömjan, strömpräst, strömtrast, strömskata, strömsölv (= svala), gaddfröken och romore. I Norge heter han: fossekal, elfekonge, vandstser; i Danmark: bækdressel, vandstær, isfugel. På Färöarna namnes han åarpisa. *

Tre sångare.

Hade vi tagit fyra, så hade det blifvit en kvartett, om vi nämligen disponerat några basar, men sådana finnas inte i detta bunkalaget. Och därför må det i stället bli en trio. Vi börja med presentationen af

Trädgårdssångaren,

(Fig 8; tafla II.) Sylvia salicaria eller S. hortensis, en framstående virtuos, som spelar en bemärkt stämma i den stora vårorkestern. Och dock är han själf af gemene man föga uppmärksammad. 'En liten grå fågel' ha vi ofta hört honom kallas. Saken är den, att han till gestalt och dräkt så föga afviker från åtskilliga af sina släktingar — ärtsångaren, törnsångaren och honan af svarthufvade sångaren — att man skall vara ganska förfaren i ornitologi för att kunna skilja dem åt.