Törnskatan,

(Fig. 15; tafla III.) Storskogen hade blifvit uthuggen däruppe på höjden, hvilken låg som ett slags bastion midt på den milsvida slätten, mot hvars ena sida en af Sveriges största sjöar smög sina ljusa, sorlande vågor. Endast en och annan reslig gran hade lämnats kvar till fröträd, och dessa fullgjorde nog sin plikt, men om sådden spirade, så antingen torkade den bort eller ock afbetades den af boskapen. Hvad som däremot hvarken förtorkades eller åts upp, det var de otaliga törne-, slån- och hagtornsbuskar, som slagit rot öfver allt och som så småningom utvecklats och vuxit samman, så att de här och där bildade ogenomträngliga snår och häckar, mellan hvilka det var nästan omöjligt att leta sig fram. Om våren, då alla buskarna stodo höljda af blommor, var det rent af förtjusande häruppe. Snåren liknade snödrifvor och doftade mandel, så att det kändes lång väg. Frisk och sval fläktade sjöluften ända hit upp, mildrande hettan, och skugga hade man för öfrigt i rikt mått under de enstaka lummiga granarna. Hvad som mest drog mig upp på kullen var emellertid det rika fågellif, som här florerade, kvittrade, sjöng och fladdrade allt ifrån arla gryning till sent på kvällarna. Det var en riktig zoologisk eller ornitologisk trädgård. I granarna bodde kråkor och korpar, i alarna starar och snöskator, under enbuskarna gul-och ortolansparfvar, i kärret änder samt i öfrigt här och där, hvar lämpligast ske kunde, göktytor, bofinkar, flugsnappare, mesar, gärdsmygar, vårfåglar och törnskator. När alla dessa stämde i på en gång, kan man förstå, att det uppstod en ljudelig körmusik. Det var isynnerhet törnskatorna, som lifligast intresserade mig. För deras skull ref jag sönder månget par sommarbyxor och fick blodiga rispor på diverse ställen å kroppen, men så lärde jag