vedstapel eller å lämplig plats i en kolarkoja. Det stora, äggformiga och täckta boet är mästerligt sammanfogadt. Vid arbetet på detsamma ha båda makarna varit hvarandra behjälpliga. Materialierna bestå af grön, fast sammanfiltad mossa, ytterst inflätad med torra grässtrån, löf och dylikt. På ena sidan befinner sig en mycket liten, cirkelrund ingång. Själfva det inre är ibland helt öfverdraget med fjädrar eller — i brist på sådana — med finaste mossa och hår. Den lilla honan lägger vanligen 6, ibland ända till 9 ägg, som till färgen äro gulhvita samt beströdda med rödbruna prickar. Hon måtte ha det härligt där inne, den lilla frun. Varmt och godt bör där vara, halfskumt och rogifvande, ingen kan störa henne, och skulle någon händelsevis vilja det, så är boningen lätt försvarad, ty blott en ingång finnes. Hennes hvassa näbb ger påtagligen rätt duktiga hugg. Hanen sjunger dagen lång, medan lilla gemålen rufvar, d. v. s. då han icke skaffar. Hans sång klingar rikt melodiskt och intagande samt är — i betraktande af den lilla kroppen — ovanligt stark. Den muntra varelsen tyckes betagen af en obetvinglig verksamhetslust, ty under makans nödtvungna siesta får han ofta det infallet att bygga ett bo för sin enskilda räkning. Om det nu sker som tidsfördrif eller för öfnings skull, är icke godt att säga. Emellertid har man iakttagit, att han passerar nätterna i ett dylikt bo, hvars inre saknar bale för äggen. Ett par gånger har man iakttagit, att hanen t. o. m. uppför flera dylika nästen. Inför detta underliga faktum står man undrande och spörjande. När ungarna komma fram, upphör hanen att sjunga. Försörjningsplikten ger honom då syssla nog. Emellertid stannar familjen på hemtrakten till fram i september, men då skingras dess medlemmar, och en hvar går sin väg och drager försorg om sig själf. I själfva verket är gärdsmygen en enstöring, som aldrig sammansluter sig med andra och bildar flockar. Hans irrblossnatur