svär tydligen allt för afgjordt mot de band, som ett utprägladt sällskapslif skulle ålägga honom. Gärdsmygen är allmän i största delen af vårt land, allt upp till höjden af Umeå och norra Jämtland, Norge, Danmark och Finland bebor han äfven, ehuru mera sparsamt det sistnämnda landet. Han är i öfrigt spridd öfver hela Europa, Norra Afrika och mindre Asien till Persien. I regel stannar fågeln i vårt land öfver vintern, men många draga emellertid söder ut. De kvarstannade stryka då vida omkring, besöka slätterna samt hålla razzior i gärdesgårdar, stenmurar och häckar. Till och med uthus och ladugårdar besöka de då. Under denna tid äro de icke så noga med födan. Till och med bär smaka dem då. Ibland kan man få se dem krypa ned genom hål och sprickor på de sjunkande vattendragens ishöljen för att inspektera de torrlagda stränderna och uppsamla, hvad på dem tilläfventyrs kan finnas ätbart. Gärdsmygen har en farlig fiende i den företrädesvis i norden talrika varfågeln, som obarmhärtigt fångar honom, hvar han kommer åt och därefter sätter fast honom i en klyka till framtida måltider. Jämväl törnskatan skall då och då fånga en gärdsmyg och spetsa honom bland sitt andra villebråd. Gärdsmygens latinska namn är Troglodytes troglodytes. Hans svenska provinsnamn äro: Tummeliten, surre, buskakung, Thomas i gärdet, merhätte, tummetått och mysing. Han är en af våra allra minsta fåglar. Längdens maximum är uppmätt till 116 millimeter. *

Nötväckan.

(Fig. 19; tafla III.) Ja så, herrskapet känner icke hvarandra! Tillåt mig då föreställa: Min synnerlige vän läsaren... hr Nötväckan — sitta