europæa — murmästare, klätterkonstnär och insektsjägare, tillhörande grenen klättrare af mesarnas berömda familj... Ja så, I kännen hvarandra par renommé, som göteborgarna känna vår herre! Nötväckan är eljest en bekantskap att göra för dem, som sätter värde på originalitet. Stanna här, skall ni få se! Nu kommer hon i kilande flykt — Gud vet hvarifrån — och slår sig fast på den skrofliga ekstammen alldeles framför oss. Psitt, psitt! låter hon, precis som kaféstamkunden, då han lockar på kyparen. Och så bär det i väg uppåt. De starka klorna gripa in i hvarje ojämnhet, och den långa, spetsiga näbben dyker ned i hvarje hål och skrymsla. Hon plockar insekter... Psitt, psitt! Det går med hisklig rutin. Högre, allt högre, åtminstone så länge stammen är skroflig. Sedan gör klättraren helt om och beger sig i väg utför, med hufvudet ned och stjärten i vädret. Det är ett styft konststycke, tycker ni, men för nötväckan är det en barnlek. Far och farfar ha gjort på samma sätt. Färdigheten är medfödd. Upp och ner, åt sidorna eller på tvären — det är för en väluppfostrad nötväcka totalt egalt. Fågeln springer som ett rå men sitta stilla, därtill tycks ingenting kunna förmå honom. Och ändå ha vetenskapsmännen kallat honom Sitta! * Nötväckan har i alla tider svärmat för eget hem — ett hem med tak och väggar, sålunda inte något simpelt rede på en gren eller i en klyka, som hvarje katt kan rifva ned, hvarje kråka plundra. Ett hål i en ek eller annat löfträd är en fastighet, som står högt i pris. Att komma i besittning af ett sådant — hvilken dröm, hvilket lifsmål! Nu är det så, att trädhål finnas nog men fullt passande — se de äro sällsynta. Än äro daghålen för små, än för stora. Men nötväckan vet råd. I förstnämnda fallet utvidgar hon det, i det senare murar hon igen det. Vanlig åkerlera begagnas härtill, men