andra, folkhumorn smetat på skrikan. Ty skränar gör hon, skränar med känsla och öfvertygelse. När hennes långdragna, breda och nasala brrräääsh, krrräääsh rungar genom skogar och parker, behöfver man icke vara mycket nervös för att bli skakad. Detta ljud skär genom märg och ben och skrämmer den omisstänksamme. Vi skulle vilja se och undersöka den, som tycker, att skriket låter vackert. Det passar emellertid väl ihop med fågelns något vulgära, skrytsamma och pråliga gestalt och dräkt. Lär man känna djuret, så försonar man sig med eller begriper lätet. Nötskrikan är öfvervägande chokladfärgad öfver hela framkroppen, ljusast på buken och halssidorna. Ryggen är liksom öfverströdd med ett glest blyertsstoft. Pannan och hjässan äro svartstrimmiga, öfvergumpen hvit och stjärten brunsvart, med fjäderkanterna skiftande i en något ljusare ton. Vingarna äro det mest karakteristiska på fågeln. Dess pennor äro svartaktiga; handpennorna, utom den första, med gråhvitt utfan; de öfre armpennorna med basala hälften af utfanet snöhvitt, de inre svarta och rödbruna. Flertalet täckfjädrar och några af armpennorna i utfanet kornblå med svarta tvärband. Näbben är svart och kraftigt tecknad men passar väl till det skäligen klumpiga hufvudet. Från näbbens rot sträcker sig ett tjockt svart band nedåt halsen. Iris är hvit, fötterna ljusgråbruna, könen lika. Fågelns längd är 370 à 380 mm., vingens längd 180 à 200. Denna fågel är europé exclusif. Vi ha ej hört, att han påträffats i någon af de andra världsdelarna. I södra och mellersta Sverige är han allmän men förekommer ännu tämligen talrikt i Jämtland, upp till Östersund, samt utefter Bottniska vikens kust till höjden af Luleå. Därofvan och i Lappmarkerna förekommer han ej. I Norges lägre delar samt i Finland påträffas han något hvarstädes. I Danmark bebor han hela landet men saknas på Bornholm. Löfskogar, i hvilka ekar växa, äro nötskrikans favoritplatser