i landets södra del. Norr ut håller hon sig till barrskogarna. Hon stannar gärna på samma plats året om men företager ibland smärre utflykter för att proviantera. Under fortplantningstiden lefver hon parvis i stilla tillbakadragenhet och sorgfällig tystnad — svartsjuk om sin familjelycka och rädd om sitt bo. Detta bygger hon gärna tätt intill stammen i en liten gran, af fina björkkvistar och fodrar det inuti med rotfibrer och andra mjuka ämnen. Understundom konstruerar hon sitt rede på en stubbe eller i något stort och grundt hål i en björk eller en ek. Äggen, vanligen 6, men ibland 7 à 8 till antalet, äro cirka 32 mm. långa och 23 mm. tjocka, ljusblå till färgen och tätt beströdda med bruna fläckar. De och ungarna äro föremål för föräldrarnas lifliga kärlek. Med dunkande hjärta ligger honan kvar i redet, ända tills den mänsklige röfvaren eller forskaren är så nära, att han kan nå boet med handen. Nötskrikan åtnjuter en glupande aptit och har för den skull skaffat sig en riklig matsedel. Bäst tycker hon om ekollon, och där löfskogarnas konungaträd finnas, är hon därför talrik om höstarna. Det är då hon tidt och ofta låter höra sitt triumferande skrik, som kanske blott är en yttring af pur belåtenhet öfver rikligheten på födoämnen. Hasselnötter och bokollon betraktar hon ock som stora läckerheter, och af dem och ekollonen samlar hon i de goda dagarna stora förråd, men stundom gömmer hon dessa så väl, att hon ej kan återfinna dem, då det gäller. Vi ha i tryck sett en vetenskapligt skolad iakttagare påstå, att nötskrikan fullt medvetet sysslar med ekskogsplantering. Vår sagesman observerade en skrika, som oupphörligt flög fram och tillbaka mellan en ek- och en barrskog, alltid med ett ollon i näbben, då hon kom från ekarna. Och detta ollon åt hon icke upp utan nedsatte det i marken i ett med näbben borradt hål, alltid helt nära ett barrträd och i ett visst väderstreck i förhållande till detta. Vid närmare undersökning befanns det, att vissa