trakter af barrskogen framvisade en stor mängd spirande ekplantor, hvilka alla voro af ungefär samma ålder, t. ex. 6 år på ett ställe, 5 år på ett och 4 år på ett annat, under det andra distrikt ej hade några alls. Och det var i dessa senare, som fågeln planterade. — Skulle det nu kunna tänkas, att nötskrikan här utförde en fullt medveten förrättning och drog försorg om att ollon ej skulle fattas de af hennes ättlingar, som komme att lefva hundratals år fram i tiden? — Ja, vågar ni säga nej? Vi våga det icke! Utom nötter och ollon förtär nötskrikan ungefär hvad helst hon kommer öfver. Rå potatis synes hon tycka mycket om — detta kunna potatisplockarna vittna om. Hon äter äfven säd, bär, insekter, maskar, kött och dylikt. Blir det knalt med födan vintertiden, försmår hon ej heller as. Vis a vis småfåglar med bon och ungar är nötskrikan om vårarna ett svårt skadedjur. Sångares, mesars och trastars ägg slukar hon med förtjusning, och nämnda fåglars späda ungar ha allt att frukta af grannskapet, om en skrikfamilj bor i närheten. De små tvingas därför till stor försiktighet vid val af lokal för sina nästen. De, som bygga i ihåliga träd med små ingångshål äro bäst lottade. Andra bon må vara gömda huru väl som helst, så kunna de nog uppletas. Vi nämnde i början, att nötskrikan har en mängd lokalnamn. Här ett litet florilegium: ollonskrika, skogsskrika, blåskrika (Smål.), alskrika (Gotl.), lortskrika (Österg., Nerike), kornskrika (Österg.), eneskrika, eneskata (Västerg.), skogsskata (Skåne, Smål., Västerg.), potatisdufva, jordäppleskrika (Värml.), och pärskrika (Norrl.). På latin heter fågeln Garrulus glandarias, samt tillhör afdelningen skrikor af familjen kråkfåglar. *