Staren.

(Fig. 23; tafla IV.) Med korta, dallrande vingslag kommer den stora flocken susande genom luften och slår ned i de gamla asparna vid åstranden. Träden stå ännu brungråa, kala och stela, men nu blir i dem plötsligt lif och rörelse, och det konverseras och snackas af hjärtans lust. Prääät, präät, prät, säger den ene och prät, präät, prääät svarar den andre. Hvad detta betyder, är icke godt att förstå, när man ej kan uppfatta skiftningarna i accenten. Kanhända — 'Så äro vi då hemma igen! Måtte våra gamla bon nu vara lediga!' En eller annan dag ännu håller flocken tillsammans. Den liknar ett af någon resebyrå dirigeradt turistsällskap, som efter slutad färd har svårt att skiljas och vemodsfullt tänker på att ett återseende ej är visst; men skilsmässa måste ändock ske. Par efter par separerar sig från den stora karavanen och snart pågå husesyner och reparationer på alla håll. Sommaren är kort. Ingen tid är att förlora! Ihåliga aspar och andra träd äro stararnas mest konvenabla och omtyckta boplatser, och hvarje sådant, som blott har ett hvad dimensionerna beträffar passande hål, blir genast förhyrdt. Har ett starpar bott där förut, blir dess första vårgöra att undanskaffa alla rester af fjolårets bohag. Fint skall det vara och friskt också. Späda små starbarn tycka icke om gammal ruttnad sänghalm och annat moj. Därför sker det storstädning. Sedan skaffas det nya bohaget, som är anspråkslöst nog: — litet torrt gräs, dun och hvad annat man hafva kan. Då hemmet är i ordning, lägger den lilla starfrun sitt första ägg, som är klart blågrönt, nästan genomskinligt, och utan fläckar. Är hon riktigt i tagen och året ser ut att bli godt, så ökar hon antalet till sex, eljest får fem räcka. Det är ett ansvar att ha många barn, minsann, äfven om man blott är en starmamma!