Bosättningen till och med rufningens slut är glädjens, lyckans och kärlekens tid för de små makarna. Djupt där nere i det varma nästet ligger den unga frun på de vackra äggen, dåsig och välmående, belåten med sin värld, och i trädet ofvanför sitter hennes man och sjunger ljufveliga toner till hennes och sin egen förnöjelse. Starpappa har många låtar på sin repertoar och 'drar med förnöjelse den ena efter den andra. Så synnerligen melodisk är ingendera, men det är något originellt i kompositionerna, och man hör dem gärna. Än är det, som spelade han flöjt, än som försökte han sig på mungiga; ibland knäpper han på kastanjetter. Under allt detta sitter han och sträcker näbben i vädret, blåser upp strupen och flaxar ibland med vingarna, så att han ser rätt putslustig ut. För öfrigt uppträder staren i väl vårdad toalett och synes vara mycket mån om sitt yttre. Habiten är svart i grundtonen men skiftar metalliskt i grönt. Ofvan och på undergumpen är han beströdd med små trekantiga, blekt gulbruna fläckar, som på hals och hufvud bilda små punkter. Vingtäckarna ha gulbruna kanter, ving- och stjärtpennorna äro mörkgrå med svart bräm och därutanför smala gulbruna kanter. Näbb och fötter äro gula, iris mörkbrun. Honan har på hals, bröst och buk talrika hvita fläckar. Ungen är till en början gråbrun och har näbb och fötter mörkbruna. Vår vanliga stare har hemortsrätt i landets södra del, d. v. s. nedanför Öresundsparallellen. Flera gånger har han emellertid visat sig i Kvickjock och vid Umeå. I Norge går han till polcirkeln och har varit synlig vid Vardö. I Europa förekommer han ej till Ural men är allmän å den öfriga kontinenten, undantagandes dock södra delen, där hans plats intages af en släkting, Sturnus unicolor. Men vi ha ju glömt säga, att det latinska namnet på vårt föremål är Sturnus vulgaris.