Under milda vintrar stannar en och annan kvar här uppe i norden. Man har iakttagit små starflockar vintertid på Upplands-och Västgötaslätterna. Sammaledes i Norge och Danmark. En dag fram i maj kommer den viktiga stund, då det första blågröna ägget nere i boet bräckes inifrån af en liten varelse, som vaknat till lifvet och vill ut. Ett annat följer omedelbart, och om lyckan är god, ligga där i det varma redet inom ett par dagar fem eller sex späda ättlingar af det äkta paret samt kräfva med mycken energi underhåll, ans och vård. För lille pappa är det nu 'slut med hvissla'. De små äro riktiga ätkonstnärer, och ingenting förslår i deras kurrande magar. Från arla till serla få de stackars föräldrarna gno och släpa. De frakta kilovis maskar och larver till boet och måste dessutom hålla detta rent, hvilket icke är så alldeles lättvindigt. Sig själfva få de ansenligt försumma under denna tid. Att de magra en smula på kuppen, är därför icke förvånande. Men så blir också deras möda lönad. De små tillväxa dag för dag i vikt och välmåga, och knappt månadsgamla äro de redo att föras ut i världen och presenteras för släkten. Då bildas ånyo flockar på hundra eller tusental, och man kan få se dessa stryka fram högt upp i luften som stora moln. Antagligen är det mönstring eller något slags mobilisering, som då är å färde. På ängar och betesmarker hålla hoparna nu till, helst där det finnes får eller nötkreatur. De sistnämnda äro särskildt vänligt stämda mot de svarta fåglarna och detta af mycket randiga skäl. Stararna befria nämligen de makliga kossorna från insekter, och ofta kan man få se flera stycken af de lifliga små promenera fram och tillbaka på boskapens rygg och sidor ifrigt sysselsatta med att proviantera för egen räkning De förstå sig till och med på att framdraga de bromslarver, som ligga och tillväxa under kornas hud, och detta är naturligen en tjänst af visst värde. Då sommaren lider till sitt slut, draga de sig gärna ned åt sjöstränder och sitta då om nätterna i vassen.