Fram i oktober står flyttningstiden för dörren, och budkafle går ut med order om samling och uppbrott. Men nu skingras flockarna tvärtom, och par efter par uppsöker sina öfvergifna häckplatser. Ett par tre morgnar å rad kan man då, berättar en ornitolog, få se hanarne liksom på lek hoppa ut och in i det gamla boet. Hvad dessa manövrer skola tjäna till, har ingen lyckats utfundera, men att det ej sker utan ändamål, kan man vara viss om. Staren hålles ofta fången och skall då kunna lära sig tala. Många anekdoter om så utbildade individer äro samlade. Att fågeln anses rätt slug, kan man förstå af berättelsen om 'den törstige staren', som fann en flaska vatten och som, då hans näbb var för svag att hacka hål på glaset, hittade på att släppa ned småsten i kärlet, till dess vattnet steg, så att han kunde räcka det. Den bragden öfvades sannerligen icke af något dumhufvud. *

Kråkan.

(Fig. 24; tafla IV.) Vi se i andanom, att den högt ärade läsaren börjar rynka på näsan vid åsynen af rubriken öfver denna uppsats, men det skall Tit. benäget låta bli. Visserligen är kråkan känd af en hvar, visserligen är hon simpel och tarflig samt blottad på poesi och romantik — ingenting hjälper! Hon bör ha sin plats i raden af dessa små naturhistoriska uppbyggelse- och läroskrifler, och här är hon nu. Hon är inte vacker, säger ni! Nej visst, men hon får väl lefva för det. Och för resten samt strängt taget är hon i själfva verket så hisklig att påse? Tag henne i opartiskt skärskådande, då hon sitter på en gren, mätt och belåten, och ej har reda på att hon är uppmärksammad. Det kan ju ske genom en kikare, om icke på annat sätt. Liksom