kort med stackaren, men då vi uppträdde som mellankommande part, nödgades hon taga till flykten. Alla våra försök att åter få ejderungen att gå till sjöss gagnade till ingenting. Han kröp gång på gång upp mellan stenarna, och där gick han ock sin undergång till mötes, när vi tröttnade vid vår vaktgöring. Att kråkan förstår sig på fiske och ganska lätt lär sig 'metoder' i denna väg, ha vi också varit i tillfälle att iakttaga. Från ett badhus flöt en ström af ljumt vatten ut i en å, och omkring detta blandningsfluidum stod en tid ett stim af löjor och dåsade ifrigt beskådade af några i pilarna på motsatta stranden sittande kråkor. En vacker dag kom det en fiskmås dit upp från det en half mil bort belägna hafvet — till äfventyrs efterskrifven som 'fiskeriinstruktör'. Detta skola vi emellertid lämna osvuret, men visst är, att han genast började fånga de loja fiskarna på vanligt sätt och höll på därmed, till dess han blef mätt, då han på sina långa, spetsiga och klippande vingar åter styrde till hafs. Men nu var det kråkornas tur. De hade med mycket intresse åsett den hvitgrå hafsfågelns bedrifter och försökte strax att göra på samma sätt. Att börja med buro de sig skäligen klumpigt åt, men öfning ger färdighet, och snart nog höggo de fisken i vattnet lika säkert som måsen. Och denna sport idkade de, till dess löjorna begrepo, att det var fara å färde och skingrades åt alla väderstreck. Kråkan bebor hela vårt land, allt upp till Lappmarken, men i höga norden blir hon sällsyntare, och upp på högfjällen och i djupa skogar trifves hon ej. Sitt bo bygger hon tidigt om våren i höga löf- eller barrträd — det är enahanda — af kvistar och pinnar, fyller ut ojämnheterna med små jordtorfvor och lera samt fodrar till sist det rätt väl svarfvade redet inuti med mossa, hår och ull. Äggen äro till antalet vanligen sex. De äro blekgröna, öfverströdda med lefverbruna fläckar och hålla i längd cirka 45 mm. samt i tjocklek omkring 30.