I likhet med så många andra fåglar tyckas kråkorna fördela planeten sins emellan och fordra ovillkorlig respekt för denna delning - under häckningstiden. Därför träffar man dem vår-och sommartid blott i jämna par; men sedan ungarna fram i juni lämnat boet och börjat flyga, slå sig traktens spridda familjer tillhopa i stora flockar och ströfva omkring, till dess hösten kommer, då de begifva sig till städernas grannskap eller till de på slätterna liggande gårdarna, där de snylta sig till allt, de kunna komma öfver, och äfven stjäla, hvad de komma åt. Blir vintern kall, följer kråkan andra fåglars exempel och reser till kontinenten. Ja, ofta beger hon sig af redan i oktober. Färden sker flockvis och helst, då det är lugnt eller svag medvind. Men kråkan flyger sakta, och det kan hända, att det växer upp en storm, då hon befinner sig öfver det svallande haf. Då är det ute med henne. Vinddrifven och utmattad tvingas hon att sänka sig, får slag af vågorna och omkommer jämmerligen. På norska kusten flöto en gång, efter en storm, öfver 600 drunknade kråkor i land. De emigrerade fåglarna återkomma i mars eller i början af april. Som en egenhet anföres, att Ålands kråkor om vintrarna flytta öfver till Sverige, som alltså är deras kontinent. Också den passagen lär kosta många af emigranterna lifvet. Något hvar har säkerligen hört berättas, att marskråkor äro ätbara, Starkmagade mångfrestare försäkra, att de duga till människomat när som helst och att i synnerhet de unga skola vara riktigt läckra. Kråkan är en klok fågel, som lär af erfarenheten och lätt kan bedöma om fara är å färde eller icke. En bössbeväpnad person har svårt att komma i hennes närhet. Går man däremot lös och ledig, tyckes hon förstå, att faran är minimal, men pekar man bara åt henne med en käpp, så lyfter hon omedelbart och flaxar i väg utom räckhåll. En dödsfiende af oförsonligt slag har kråkan i ufven. Denne