Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Domherren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans svarta hätta, hans grå rygg och hans af hvitt, svartblått,
rödt och mörkgrått komponerade vingar samt hans hvita gump
och blåsvarta stjärt som en liten blombukett, hållen mot en
opalplatta. Hans ogement komiskt skurna näbb ger på en gång
indikationer om gourmanden och vältalaren. Hans värdighet är utan
vank och lyte. Man känner sig förvissad om att han aldrig skall
hoppa öfver skacklorna.
För närvarande är han i färd med att plocka sönder
knopparna på mors bästa päronträd, hvilket naturligtvis är ett urbota
brott, som förtjänar exemplarisk bestraffning. Lille Nils nämnes
till exekutor, och domen är knappt fälld, förrän den befordras till
verkställighet. En hvinande kiselsten tre alnar på sidan säger
plundraren, att han handlar lagstridigt. A la bonne heure, säg
bara ifrån! Man kan också äta lindknoppar. Lyftom!
I linden får han vara i fred och i almen likaledes. Ty något
ondt vill man icke den färgfagre fågeln. När man själf sitter
inburad bakom dubbla fönsterglas, är det trefligt att titta genom
rutan på hr domaren med familj och att iakttaga de särskilda
individernas gravitetiska rörelser, deras lustiga knaprande, deras
något tunga hopp från den ena grenen till den andra och att höra
de djupa, fylliga metallrena locktoner, som tid efter annan pressas
fram ur hans kullriga barm.
»Hvar håller domherren hus om sommaren, pappa?» spörjer
lille Nils, som beundrar den röde gynnaren däruppe i grenverket.
»Är han borta hos lapparna?»
»Nej, min vän», upplyser fadern, som är fågelkunnig och
fågelvän. »Så långt reser han icke. Han håller till i skogarna rundt
här omkring, där dessa äro som tätast. Men då lefver han så
tyst och tillbakadraget, att han lätt blir förbisedd af den tanklöst
förbigående. Och du må icke tro, att han för detta blygsamma
lif alldeles afsiktslöst. Nej, långt därifrån. Han vet mycket väl,
att det lyckligaste familjelifvet njutes renast i obemärkthetens tysta
halfdunkel.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
