Om vintrarna håller han till framme vid gårdarna för att skaffa sig mat. Det förefaller, som om han då gärna sökte människornas sällskap. Ibland uppträder han i stora skaror och kan då vålla mycken förtret, ity att han äter upp fruktträdens knoppar, så att fruktsättningen för nästföljande år blir reducerad eller upphäfd. Men detta är mera sällan. Oftast komma de några få i sällskap, ses då med nöje och ta sig förtjusande ut i de rimfrosthöljda trädkronorna eller bland markens buskar. Men långt innan våren på allvar gjort sitt intåg i nordens bygder, försvinna de små vingade gästerna för att begifva sig till sina sommarhem. Makarna ha hela vintern följts åt, så att de haft tid att öfverlägga. Där barrskogen står som tätast och där, dit en vandrare blott ytterst sällan förirrar sig, finna de godt att vara Där reda de sitt bo i någon tät granbuske eller på en lummig, lågt hängande gren samt tillse i alla händelser, att det blir väl undangömdt. Kanske ha icke många sett domherremakarnas bo. Det år sammansatt af kvistar, rottågor, mossa, grässtrån och lafvar och långt ifrån något konstens mästerstycke. Inuti är det fodradt med djurhår, tagel, fjädrar och ull, men ändå är det ibland så glest flätadt, att man kan se äggen igenom bottnen och sidorna. Äggen äro till antalet 4 à 5 och hålla i längd cirka 20, i tjocklek cirka 16 millimeter. De äro blåhvita samt stänkta med små violetta eller bruna fläckar, prickar och streck, hvilka i synnerhet samlats kring den tjocka ändan. När det lilla torftiga nästet fått så många ägg, det skall ha, går lilla domherrinnan — som i allo är mindre lysande klädd än gemålen — till det ansvarsfulla värfvet att rufva dem. Det är en tid af ren, ljuflig idyll. Rundt omkring råder ljus, värme, blomsterdoft och barrträdsångor. I fjärran drillar bofinken, och ur högsta grantoppen strax bredvid låter sångtrasten sina granna toner ljuda. Då och då. hoppar en ekorre förbi, och dufvorna komma att dricka i den lilla förbiflytande bäcken. Men ingen ser den