lilla, som halfslumrar där inne på sina kärleksskatter. Maken blott vet vägen, och trogen och trägen kommer han till henne med mat... Ty han kan inte rufva... Bevars väl — lilla frun skulle visst våga att anförtro honom ett så grannlaga vikariat! Han är litet klumpig, som ni ser; han skulle kunna trampa sönder äggen i en handvändning. Nej, kvinnogöra ska' männen icke lägga sig i! När hvar och en sin syssla sköter... etc. I fjorton runda dagar fortvarar den lillas dolce far niente, som emellertid är mödosamt nog, ty hon har blifvit mager på kuppen. Men då brista höljena på de små mystiska kulorna under hennes bröst, och snart ligga fem stycken pipande och kraflande samt mycket matfriska ungdomar inom det lilla hemmets dragiga väggar. Och nu börjar en annan idyll — omsorgen om de små, utbildandet af dem för lifvets strid. Man påstår, att domherren är dum, men det är icke sant. Han är blott naiv och förtroendefull och misstänker ej gärna, att någon vill honom illa. Detta lär han sig i den djupa skogstystnaden och ensamheten. Men om någon allvarlig fara hotar hans små, medan de icke själfva kunna försvara sig, då visar han prof på hjältemod och själfuppoffring, som äro beundransvärda. Då gäller för honom regeln: — Mitt lif före deras! * Domherren bebor hela norra Europa och en stor del af Asien. I Sverige är han spridd från Skåne upp till höjden af Gellivare. I Norge går han upp till furuskogens nordgräns. Han har varit sedd vid Alten, Varanger och Tromsö. I Finland är han allmän upp till Kandalax. Danmark besöker han talrikt vintertid men skall ej häcka i det landet. Latinska namnet på denna fågel är Pyrrhula pyrrhula. Namnet domherre bär han, säger Pontoppidan, sedan påfvetiden, då