domesticus eller Fringilla domestica. Hans svenska namn äro många och ofta rätt drastiska. Hören blott: — sparf, tätting, gråspink, gråtätting, gråtapp (Österg.), täckling, gråtäckling, husfink, gråspeck (Värml.), spick, gråfugl, gråtjätt, räjstuckfugl (Dalarne), gråbuk, tallbuk (Västmanl., Södermani.), gråmas, masbrok (Nerike), sketspink, svinalota-pänsel (Smal.), gratalle (Göteb.), tjocknäbb (Gotl.), gråtjuf, korntjuf (Norrl.). Hvad tycks? * Gråsparfven" är härdig, närig, tarflig, stark, tilltagsen och egoistisk. D. v. s. han har just de egenskaper, som man bör ha, om man vill eröfra världen. *

Grönsiskan.

(Fig. 29; tafla V.) Henne känna vi alla, den lilla muntra varelsen, som glädjer oss med sin sång och sin luftvoltige om vårarna och äfven andra årstider kan skaffa oss förströelse och nöje — grönsiskan, Acanthis spinus. Vid ett flyktigt påseende skulle man kunna taga henne för en utsluppen och förvildad kanariefågel, men en närmare granskning låter snart olikheterna framträda, icke så mycket i fråga om färgen som beträffande kroppsbildningen. Kanariefågeln är längre och ser smidigare ut, har längre stjärt och spetsigare vingar. Grönsiskan har en knubbigare gestalt, teckningen af hennes klädebonad är rikare och kulören en nyans mattare. Det parti af den lilla kroppen, som företrädesvis gör sig gällande för betraktaren, är bröstet, halssidorna och buken, ty dessa äro vackert gulgröna, något bleknande bakunder och där öfverströdda med mörka strimmor. Hufvudet bär en liten vattrad, grönbrun kalott, och af ungefär samma färg är ryggen. Vingarnas