så snön och breder sin hvita mantel öfver jorden, tvingas de små varelserna till nytt lokalombyte. Då ty de sig — såsom ofvan antydts — fram till gårdarna, blanda sig med gråsparfvarna och hålla till godo med den ringa kost, som står dessa till buds. Om man ej särskildt oroar dem, bli gulsparfvarna snart ganska hemmastadda bland människorna och återkomma år efter år. Man har varit i stånd att iakttaga detta på grund af att en och annan individ fått något kroppslyte, som utmärkt honom bland andra. Till en gård återkom sålunda åtta vintrar efter hvarandra en gulsparf, som fått benet skadadt. På ett annat ställe hade man som regelbunden gäst en fågel med blott en fot. Gulsparfvarna uppehålla sig emellertid framme vid gårdarna endast om dagarna. När den tidiga vinterskymningen inbryter, begifva de sig flygande till sin sommarskog och tillbringa där natten i någon tät gran eller enbuske, som bjuder dem skydd. Kanske slumrar en och annan till och med i boet. * Gulsparfven har begåfvats med en hel del extra namn. Han kallas t. ex. gulspeck i Värmland, gröning i Nerike, Södermanland och Uppland, snösparf eller snöspink i Småland, gulspink i Östergötland, gullärka i Skåne, sisselshit i Hälsingland och sissilishit i Norrbotten. I Norge kallas han gulspurv, i Danmark gulverling. * (Fig. 33, tafla VI.) »Turister i bygden!» »I sådan kyla, så mycket snö?» »Jo säkert! Har själf sett dem. De äro utmärkt smakfullt klädda för resten. Ljusbrunt hufvud med hvita bågar öfver ögonen, liten gul näbb, bröst och buk hvita, med små näpna