aktiga tvärband öfver det förra, rygg och vingar rikt och vackert dekorerade i svart, brunt och hvitt, bakryggen nötbrun och den klufna stjärten svartbrun med ljusare fjäderkanter... Nå?» »Snösparfven — Plectrophanes nivalis. — Af sparfvarnas underfamilj ibland tättingarna ...?» »Stämmer! Ja, de äro här nu.» De komma ofta om vintrarna, ehuru icke alla. De äro höga nordens äkta barn, fjällens sångare, ödeviddernas nybyggare. Mellersta Sveriges slätter äro deras Riviera ... Rundt om norra polen har snösparfven sitt fädernesland. På de stela, ödsliga fjällplatåerna ofvan trädgränsen lefva de parvis sommaren öfver, njuta sin korta kärleksdröm och fostra sin lilla familj. Boet bygges under en sten eller i en klipprämna; det är stort, rikt madrasseradt med hår och fjäder, och i det lägger honan i medlet af juni fem eller sex gråhvita, med bruna och grå fläckar beströdda ägg. Så börjar rufningen. Under denna tid sitter hanen dagen i ända och sjunger på en sten i boets närhet och aflägsnar sig blott då och då, när det gäller att söka föda. Märkligt nog är det alls icke ondt om sådan däruppe i fjällen. Det vimlar af insekter, och fjällväxterna lämna sin rika tribut af blad, knopp och frö. Den förnöjsamme behöfver så litet. Snösparfven har bokstafligen genomfört det program, som man tillvitar smålänningen: 'Om man sätter honom på en sten, så försörjer han sig'. Ingen annan sångfågel söker sitt hemvist så högt uppe på fjällen som snösparfven, men så kan heller, ingen njuta sitt sommarnöje lika ostördt som han. Där finnas trakter, som aldrig trampats af människofot. Djurlifvet är också sparsamt, och högst uppe har man blott sällan besök af fjällugglan, jaktfalken, dvärgfalken och fjällvråken, som eljest slå i vildmarkernas lägre bygder Det är sålunda idylliskt nog däruppe, inga fiender att frukta, inga grannar att gräla med. Det måste sägas,att fågelns sommardräkt är en helt annan