än han bär, då han kommer ned till oss. Han gör i de stengrå omgifningarna intryck af att vara en svart och hvit fågel, svart på ryggen och hvit undertill. Hufvud och nacke äro emellertid ljust gråaktiga, och ryggfärgen, som ter sig likt ett löst pålagt täcke med rakt dragen begränsning öfver skuldrorna, är marmoreradt medels mörkbruna fjäderkanter, och så äro jämväl de ving- och stjärtpennor, som äro mörka. Kände man ej till denna betydande periodiska färgväxling, skulle man kunna tro, att man hade för sig en helt annan fågel än den, med hvilken man gjort bekantskap i Mellan-Sverige under vinterns dagar. — Både vinter och sommar äro honans färger mindre klara än hanens. I de skandinaviska länderna häckar snösparfven endast i fjälltrakterna och vid Finnmarkens kuster. Vid fisklägena där uppe är han lika vanlig som gråsparfven hos oss. I Amerikas höga nord förekommer han på samma sätt. På Färöarna häckar han sparsamt, men på Island är han den vanligaste bland alla fåglar. Man har gissat, att han äfven i ringa antal reder sitt bo på Grampianbergen i Skottland, men detta förmodande är icke bevisadt. Fram i oktober börjar det bli knappt om maten däruppe i vildmarksbygderna. Då samla sig snösparfvarna i skaror och begifva sig i kortare dagsresor söder ut. Det ser nästan ut, som om de under dessa emigrationståg stode under ledning af någon efter system handlande utkvarteringskommission, ty fördelningen sker så, att ej allt för många komma på samma trakt. Naturligt nog sker detta med hänsyn till födan. Det händer därför, att man — när de förekomma alls — finner fåglarna någorlunda jämnt öfver ett stort område, öfver hvilket de helt plötsligt slagit ned, som vore de fallna ur skyarna. De sälla sig här med frändskapens rätt till grå- och gulsparfvarna, som på gårdar, stigar och vägar söka sin föda i halmboss och spillning. Att de äro främlingar, ser en hvar vid första ögonkast. Men själfva se de föga främmande ut. Snön är