sig ju öfver allt lik och kölden äfven. Ingendera generar dem för resten. Men de högnordiska bebyggarnas provianteringståg stannar icke i Skandinaviens länder. Öfver Östersjön och Sunden begifva de sig, hemsöka Danmark, Tyskland, Holland, Belgien, Frankrike och England, öfver allt uppmärksammade som främlingar och öfver allt omtyckta för sitt karakteristiska och vackra yttre samt sitt anspråkslösa uppträdande och sin förnöjsamhet. Så som det sker här i Europa, tillgår det också i Amerika. Långt uppe i Ishafstrakterna ha snösparfvarna sina sommar- och häckningsplatser, men då vintern kommer, bistrare och fruktansvärdare än på vår sida af jordklotet, underlägga de sig hela Kanada samt en god del af Förenta staterna. Både här och där ge vårsolen och den stigande temperaturen signal till hemfärd. Hemmet — det är där man bygger sitt bo och där ens små se dagen. * Snösparfven är objekt i en vacker romans, som Atterbom skrifvit i Lycksalighetens ö. Få vi citera: <poem> Ungmön i lunden på jaktnätet band, morgonfrisk, morgonklädd, snöfågeln satt på dess hand. Jägaren ropte: Min flicka sitt still, fågeln af handen nu skjuta jag vill Blif ej så blek, se hans lott är ju söt: hårda bädd! hulda bädd! Huru ljufligt att dö i ditt sköt... </poem> Den sången sjöngs af kung Astolfs jaktsällskap, lägradt kring stockelden däruppe i 'ett land i nordpolens grannskap'. Förr i världen, då människorna voro mer romantiska än de nu äro, sjöngs den äfven ofta af vackra kvinnoläppar här i Ultima Thule. Och så fick snösparfven kring sig poesiens varma gyllenglans. *