Som vanligt är, har äfven snösparfven en hel del lokalnamn. Skåningarna kalla honom snölärka eller sjölärka, dalfolket illvärsfågel och upplänningar hårdvärsfågel. — Den föreställningen har nämligen inrotat sig, att snösparfven genom sin ankomst bebådar en annalkande fimbulvinter, hvilket emellertid alls icke är fallet, fastän det naturligtvis kan bli kallt, sedan han kommit. *

Ladusvalan

(Fig. 34; tafla VI.) Den riktiga svalan — svalan par excellence — det är hon med den svartkantade, lefverbruna haklappen på det hvita bröstet, den svarta, sidenskiftande öfverkroppen, de smala, spetsiga vingarna och saxen i stjärten... De andra, ja, dem ställer allmänheten bredvid och ger ej samma rang. En nordisk sommardag utan svalor — nej, den är ej, som den skall vara; den skvallrar om att någonting är i olag, kanske att 'samhället är sjukt'. Men när svalan gör sina långa drag i den blå rymden, när hennes blänkande, vackra och smidiga kropp susar förbi ens öga som en liten lufttorped och ibland bryter sin bana med ett tvärt sido- eller returkast, då är det stämning öfver landskapet och lif i taflan. Då vet man, att det är sommar, äfven om det ej skulle vara så öfverdrifvet varmt. Man kan resa ganska vida omkring i världen och ändå träffa på denna lilla vän från barndomshemmets dal. Hela gamla världen är hennes, med undantag af Ostasien, där det ju för resten ej är vidare trefligt att vistas, särskildt i krigstider. Men en nära släkting till henne bebor dessa trakter. Sammalunda i Amerika. I Australien ha vi ej varit och tittat efter. I Europa går hon långt mot norr, minst till polcirkeln; på Norges västkust har hon varit synlig vid Alten. Hon är ej heller rädd för att stiga till fjälls, om blott människor bo där, ty för