jublande allegretto. Det var lärkan, som sjöng, och där stod ynglingen från norden, darrande i hela kroppen, leende och gråtande på samma gång. Han hade funnit en vän i det främmande landet, och därför afstod han från att resa hem. Dagligen kom han nu upp i bergen, och lärkan sjöng mod i hans bröst; sydlandets sol, vindar och luft göto hälsa i hans blod, och ... många år ha gått sedan dess. Af ynglingen har blifvit en verksam, aktad och aktningsvärd man, som ofta med djup tacksamhet tänker på de många vägar, försynen har att rädda dem, hvars timme ännu ej slagit. * Då den nordiska marken ännu behåller snöfallen på och aå blott en och annan bar fläck kan upptäckas kring buskar och stenar, anländer sånglärkan hit på sin flyttning söder ifrån. Ingen vet just reda på när hon kommer, ty hon tyr ej till människan och väcker intet uppseende med sin toalett. Brunsvart är hon på rygg, vingar och stjärt, och fjädrarna har hon kantade med grått. Strupe och bröst äro rostgrå eller gula, öfversållade med små brunsvarta fläckar; öfver ögonen har hon ett ljust band; näbben är brun, fötterna gula. Så klädd sticker hon ej af från marken. Icke ens lärkfalken ser henne, om han ej kommer alldeles nära och om hon blott har förstånd att trycka och sitta stilla mellan ett par jordkokor. Så länge luften är kall och vinden sveper med snövingar öfver slätterna, håller sig lärkan vid marken, men kommer sedan en dag då solvarm, blå och glänsande fuktighet dallrar i luften och ljumma fläktar vaja med hängbjörkens kvistar och sätta fjorårsgräsen i vaggning, då stiger hon på snabba vingar högt, högt upp i rymden och sjunger jublande solens och vårens lof. Och barnen, som åka kälkbacke på de mörnande drifvorna eller leda snövattensbäckar utför branter kring träd och stenar, spritta plötsligt till, lyssna med öppna munnar och tindrande blickar men