rusa sedan in, omringa modern och ropa i korus: — Mamma, mamma, vi ha hört lärkan! Ännu innan gräset börjat spira, reder det stora konstnärsparet sitt bo, hvilket är anspråkslöst som sångarna själfva. En fördjupning i marken, — helst på en klöfveråker eller någon gräsvall — fylla de med fint, torrt gräs och hår, och i detta rede lägger lilla frun sina fem, grå, vackra brunfläckiga ägg, som hon sedan börjar rufva ... Om hon nämligen kommer så långt, hvilket ofta , nog icke alltid är fallet. Ty världen är full af röfvare och banditer — äfven fågelvärlden. Kråkorna komma och snoka och leta, finna och spisa äggen gladeligen till frukost. För den lilla mamman äro de sålunda förlorade, men hon börjar resigneradt om igen och fortsätter därmed, till dess gräset vuxit henne öfver hufvudet och boet är skyddadt för röfvarnas blickar. Och ny börjar hennes idyll, en idyll vid musik. Där nere under klöfverbladen, där värmen ångar och solen glittrar med darrande fläckar, ligger hon, dåsig, matt och själanöjd, tänkande på de små artistbarnen, som hon skall bringa till världen, och svindlande högt uppe i den blå etern jublar hennes make sin lyckas och sin kärleks höga visa. Men plötsligt tystnar han, fäller ihop vingarna och susar som en pil genom luften. Ack, till och med den störste sångare är en jordevarelse samt måste både äta och dricka — ibland. Men kosten är anspråkslös — insekter och frön. Vi ha aldrig hört sägas, att lärkan gör någon skada. * I hela vårt land, från Ystad till Karesuando, träffar man sånglärkan, Alauda arvensis. Men hon hör också hemma i hela Europa, i Asien ned till Himalaya, i nordvästra Indien och i mellersta Kina. Och öfverallt sjunger hon samma härliga melodi. Lärkan var icke med vid tornbyggnaden i Babel.