Göktytan.

(Fig. 41; tafla VII.) En bland de blygsammaste af alla fåglar har begåfvats med ett parningsrop, som höres lång väg och på hvilket ingen kan misstaga sig. När man på försommaren ur trädgården eller den närbelägna löfdungen hör ett skärande gällt tju tju tju tju, så säga laici till hvarandra: — se så, nu blir det regn; men fågelvännen och ornithologen anmärker: — Jaså, göktytan är kommen. Göktytan ja, Jynx torquilla, som hon kallas på latin! Om hon icke hade det där sättet att skrika, skulle hon i de allra flesta fall gå obemärkt genom lifvet och världen. Nu väckes nyfikenheten af detta ljudeliga tju tju, och någon gång faller man alldeles säkert för frestelsen att göra närmare bekantskap med innehafvaren af denna ropande röst och smyger sig sakta på honom. Man finner då en något mer än sparfstor fågel, till utseendet rädd och orolig. Ofvantill är han grå, fint vattrad i toner mellan brunt och svart. Vingpennorna äro svartbruna och i kanterna rostgrått fläckiga. Den gråsvarta vattrade stjärten är afrundad, halsen och främre delen af bröstet hvita, med svartbruna tvärband, buken och sidorna hvitaktiga med små fläckar och tvärband, näbb och fötter gula, iris rödbrun. I sin dräkt är han sålunda icke på något vis påfallande, och då han — som sagdt är — icke gör någonting särskildt för att bli bemärkt, är han okänd för de flesta. Denna fågel ankommer till vårt land i början af maj och uppsöker med ofelbar instinkt sitt gamla bo, om han är äldre, eller skaffar sig ett nytt, om han är fjorårsunge. Detta bo är alltid ett hål i ett murket träd och saknar alldeles rede. Honan lägger sitt halfva tjog glänsande klarhvita och nästan genomskinliga ägg på ett underlag af murkna träfibrer och rufvar dem ensam. Då